Men för fan

Men vad fan, vad är det med fotbollspelare? Bete er som folk. Slå inte varandra. Skjut inte andra människor. Skjut inte fyrverkerier i ert badrum.

 

Bosniska pyramider

Det här var ju en av de mer bisarra upptäckterna den senaste veckan. En sida vars mål är att promota de, för allmänheten okända, bosniska pyramiderna. Se bilder:

Före utgrävning.

 

Efter utgrävning.

 

En entusiast skriver:

Dessutom har 90% av alla dessa experter sagt att dem Bosniska Pyramiderna är i särklass världens både största och äldsta Pyramider. /…/ och UNESCO tillsammans med CIA [!!!] har som ett mål att fram till år 2012 göra så att det Bosniska-Pyramiddalen blir Europas största och mest värdefulla historiska monument.

Och man beräknar att hela 190 milijoner människor fram till år 2030 ska ha besökt dem fem Bosniska Pyramider.

För mer info om denna FASCINERADE rörelse:  Bosniska pyramider.

 

Donald Trump

Det absolut bästa just nu är Jimmy Kimmels konstanta rallarsvingar mot Donald Trump. Jag anar att jag tycker det är roligare än gemene man (brukar vara så när det gäller sånt här), men ändå.

”I’m unable to decide whether I can run for president or not until I decide wether La Toya Jackson or Jose Canseco will be my new apprentice.”

”Trump said in a radio interview that he has a good relationship with, and this is a quote, ‘the blacks’… well, not anymore.”

Dags att lägga pannan i djupa veck

Grattis ni vidtänkande skånska studenter. Era jävla idioter.

Det här känns ju jääääävligt fräscht?

Snacka inte skit om Tomas (det är gammalt)

Det kommer ju alltid en backlash efter Nobelveckan. Backlashen i år är folk som ”ba”:

– Tranströmer? Ehhh, ja, honom gillade jag också när jag var 19.

Underförstått: sen gick jag vidare till svårare grejer. Mallarmé? (han är enligt insatta vänner till mig ”svår”). Eller:

– Nej,  nu för tiden läser jag bara konceptdikter skrivna baklänges, som Anna Hallberg har klottrar i sin egen avföring på använda cornflakespaket (inget ont om Hallberg!).

ELLER NÅGOT ÅT DET HÅLLET.

Själv är jag (som många andra) helt trygg i mitt obevekliga gillande av Tranströmer. Folk som kan skriva saker som det här förtjänar att läsas även efter att man fyllt 20:

Det går att ringa upp hägringens ö.
Det går att höra den gråa rösten.
Järnmalm är honung för åskan.
Det går att leva med sin kod.

”Och det står jag för”

Har tänkt på en sak, såg just senaste avsnittet av Tonårsliv, och, utan att avslöja för mycket av den rafflande handlingen, så kan jag berätta att anorexiatjejen Joanna hade sin bästis Malin över på besök. De sov i samma säng och berättade hemlisar för varandra, eller ja, nåt i den stilen. Skitsamma egentligen.

Vilket som, den här Malin skulle berätta vad hon tyckte bäst om med Joanna, typ sånt där som att hon var snäll och lyssnade bra på problem och alltid ställde upp. Sen säger Malin; ”ja men Joanna, hon är bra sådär för hon är alltid ärlig. Hon går inga omvägar kring det hon ska säga, hon säger ALLTID vad hon tycker” (fritt citerat, minns faktiskt inte exakt vad hon sa, men du hajar essensen).

Det här tror jag att jag funderat på förut, men det hela föll väl i glömska tills idag. Varför likställer ”folk” ständigt det här med att säga vad man tycker med ärlighet? Så om jag tycker att du är ful och tråkig, är jag ärlig då? Eftersom jag säger vad jag tycker?

Nu är jag inte ett särskilt stort fan av att ärlighet som egenskap hos människor överhuvudtaget, jag tycker inte att en relation nödvändigtvis måste grunda sig på total ärlighet utan snarare tillit och tja, respekt. Men visst, det är klart att det kan vara halvviktigt att ens vän/partner/man/hustru är relativt ärlig med en, men det är väl förutsatt att det inte ska finnas mycket att vara oärlig om, för att man ska vilja gänga med personen från början? Eller? Har jag missuppfattat här?

Känns inte hela grejen med att sätta ärlighet och att säga vad man tycker på som synonymt rätt pasé? Är inte det som att behöva berätta att man står för det man säger, typ; ”jag älskar kött och det står jag för.” Som att man ständigt ifrågasattes för sin, eh, ärlighet kanske?

PS. Det går fortfarande rätt dåligt med hemtentan, men jag har i alla fall worddokumentet öppet och har formaterat i ”layouten” så någonstans är man väl på väg. DS.

Hej tillbaka!

Hej Evelina!

Jaaa, män i trenchcoat som rastar hundar på balkonger ger ju onekligen den mest tillbakadragne freudian stora möjligheter till tolkning… Men alltså, hur misstar man en skata för en man i trenchcoat? Den beiga trenchcoaten förresten, vem har den förutom Gösta Ekman och blottare? Kan ju vara min brist på modekunskap som talar i och för sig.

Här i huvudstaden händer det ju inte mycket heller, i vanlig ordning. Idag så tog det mig tio minuter att handla typ tre varor på Hemköp av den enkla anledningen att folk gick runt i affären i snigelfart. De strosade, skred liksom fram med sina vagnar och sneglade på hyllorna som om det vore något jävla Medelhavsmuseum de befann sig i. Ur högtalarna strömmade Rix FM, detta radiostationernas motsvarighet till Hepatit C, och i den tilltagande värmen (jag hade jacka och halsduk på mig) kände jag en stor, stor trötthet. Jag ska börja beställa hem varor på nätet, som gamla gummor gör i melankoliska dokumentärer på SVT och bli vän med snubben som kör ut mina varor (lär ju vara en man) och bara beställa basvaror för att jag kan “odla resten själv”.

Av någon anledning börjar jag också irritera mig på att jag aldrig blir tillfrågad av expediten om jag har bonuskort. Alla pensionärer får frågan “Och bonuskort?” medan jag möts av tystnaden som jag väl antar innebär “Du har ju ändå inget bonuskort”. Men nu är det ju så att jag har det. Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska använda det, om jag ska dra det FÖRE eller EFTER jag dragit kontokortet…? Jag har haft det sen i januari och fått hem små kuvert där det står att jag har 0 poäng och med det kan köpa 0 varor. På något oklart sätt tror jag det säger något om mig som person. Jag undrar hur länge man fortsätter få dom där breven…?

Väl mött!