Monthly Archives: december 2009

Ett rop till 80-talisterna!

Okej, nu känns det ju som att det enda jag skriver om egentligen är något slags lekmannamässigt utstuderande av hur vi (=jag typ) 80-talister ”är”. Men nu kom jag och tänkte på det igen. Kom på mig själv med att på allvar sitta och mentalt klappa mig själv på axeln efter att jag betalade min hyra nyss. Typ som att jag gjort något duktigt och bra. Som att detta var en stor seger som behövde applåderas. Nog för att det alltid är bra att vara glad för det lilla bra man gör i sitt liv, men någon måtta får det väl vara. Varför är jag typ stolt varje gång jag går till jobbet och inte sjukanmäler mig istället? Varför förväntar jag mig typ ett tack av min chef!? Det här måste ju på något sätt ändå definieras som en slags generationsfråga inbakat i hela faktumet att jag är storstadsunge och inte typ uppvuxen i saab-fabriken i Trollhättan. Menar givetvis inte att jag inte är glad och nöjd över att jag har ett jobb och så, men jag är liksom ändå sjukligt beroende av att DE ska känna sig tacksamma över att JAG vill jobba där. Eh hehehe vet iochförsig inte om någon annan känner så här? Det kanske bara är något slags överlevnadsbeteende, liksom lura sig själv till att jag gör jobbet en tjänst. Gör min hyresvärd en tjänst som betalar min hyra. Osv. Nej, fan man funderar för mycket alltså, för mycket tänkande för att orka leva. Går säkert att skylla det på vår generation också.

Annonser

Okej nu börjar det, eller ja det har väl pågått i snart en månad

Du kanske undrar vad jag menar? Jo den här förbannade jävla nyårspressen. Förstår inte hur det kan bli så varje år? Jämt och jämt ska det frågas och undras vad man ska göra, men så fort man vill styra upp något med någon så är det alltid samma trötta och nervösa ”näe, asså jag vet inte, jag vill inte riktigt bestämma mig ännu… ” till svar. Alltså listen up, era jävla mesproppar, DET KOMMER INTE BLI ROLIGARE ÄN NÅGON ANNAN KVÄLL DET HÄR ÅRET!!!!! Okej, nu hetsar jag upp mig. Men hittade liksom ett event på någon gammal klasskompis facebooksida och fick bara, ja du vet, det där som beskrivs som ångest. Det skulle liksom ätas ”lite finare middag och sen party party”.

Party.

Party.

Finare middag. Alltid dessa förbannade middagar. Helt plötsligt ska man sitta i svarta glittrliga kläder och äta frysta crabsticks, dricka törley ur ikeaglas och vara så jävla fin i kanten. Jag fattar liksom inte. Brukar vi äta middag ihop innan vi går ut? Är det vanligt att vi köper biljetter till klubbkvällar en fucking månad innan skiten ska gå av stapeln för typ 300 spänn? NEJ! Åh, alltså hela den här aggrogrejen beror inte på att jag inte är bjuden nånstans, för det börjar man ju bli jävligt van med nu så här efter 23 år. Obs menar det inte som någon surkärring utan just faktumet att ingen vill bjuda till på något, eftersom det är så himla känsligt att BESTÄMMA SAKER helt plötsligt.

Men liksom, kolla. Man bildgooglar ”nyårsafton”:

Alltså inte konstigt att jag är så neggig. Vill man fira med dom där eller? *fräscha brudar* *solbränd* *vem är haggan till höger??*

Googlar man ”nyårsmiddag” däremot, ja då får man den festliga middagen som Inge och Pia firade på en båt:

Alltså det är ju så att jag bara vill gå och stoppa huvvet i min gasugn anno 1952 och liksom cigga tills jag dör.

Vad ska du göra på nyår, Kalle?

Re: It’s alive!

Men är inte själva utmärkelsen för tubsockor hela den här långa benvärmar-stilen som de har? Liksom veckad resår för extra bra styrka eller hållbarhet? Nu tycker jag iochförsig sällan att tubsockor sitter uppe, är det någon strumpsort som alltid ska hasa ner i skorna så är det ju tubsockor. Du vet, man börjar gå och allt känns bra, och sen är skorna plötsligt jävligt tighta runt tårna, det börjar dra över ankeln och sen, ja, sen fan har man en deppig jävla hög av strumpa i skon.

Jag tror för övrigt att 2010 är Jordens Herrars år, 2009 var brödet som bakades i ugnen och nu fan ska det ätas.

It’s alive!

Det lever! Den lever, kanske man skulle säga. Jag ska strax ut och ”lussa” men uppskattar din ”itag-tagning” väldigt mycket måste jag säga. In i det nya året, med Jordens Herrar! Ska man kanske till och med våga sig på att proklamera 2010 till Jordens Herrars år?

Jo, lussa ja. En grej jag tänker på nu är att det här med ”vita tubsockor”. Det är ju väldigt viktigt när man är lucia/tärna/stjärngosse att ha vita strumpor på sig. Allt ska vara vitt naturligtvis. Men varför är det just om dessa vita strumpor som man säger ”tub”? Alla strumpor är ju liksom tuber. ”Tubsockor”=vita? Tycker jag i varje fall. Men varför ska dessa stackars vita, osannolikt osexiga, strumpor bära ännu ett lass? ”Älskling, ikväll vill jag att du suger lite på min tub?” Fattar ju vem som helst att det inte går.

Skönt att vara tillbaka i denna värld av totala oväsntligheter, Gott Nytt År!

Nu kommer det… Århundradets tröttaste tagline!

Men! ”Jag har tänkt på en sak” (!!!). En kompis till mig sa härom dagen att han var ”trött som en gnu”. Det här fick mig att fundera lite, oväntat nog. Vad är det med dessa stackars gnuer som gör att man i tid och otid använder sig av deras, ja, ehm.. djursläkte till att uttrycka vissa känslor? Vet man verkligen att gnuer är speciellt kända för att vara exceptionellt hungriga eller trötta eller fan, rentutav bakfulla? Grundar det här sig i något slags skämt som har urartat i stil med den enorma bashningen mot Pekka Heino som 90-talet bjöd på? Vet inte om du, Kalle, också var med i den ”svängen” men jag kan minnas att Pekka Heino nästintill råkade ut för jordskredssegrande mobbning ett tag. Du vet; ”fan här inne luktar det ju Pekka Heino”.

(!??!?!?!)
Men ja, åter till gnuerna.

I många andra uttryck i samma genre finns det ju iallafall någon slags språklig och historisk botten *Fredrik Lindström* men typ, ni vet, ”jag är trött som en häst”. Det känns ju liksom, rimligt. Hästar arbetar mycket=blir trötta. ”Hungrig som en varg”; vargar är vilda bestar som drar runt i skogen och käkar små barn=väldigt hungriga och så vidare, et cetera!! Ni hänger med.

Men just gnu liksom. Vad har de gjort oss 80-talister (gissar vilt att det är flest 80talister som svänger sig med det här, finns dock ingen statistisk undersökning) så illa att vi ska börja vara trötta som gnuer helt plötsligt? Har nog funderat rätt mycket på det här egentligen. Kanske handlar det inte bara om gnuer utan om allehanda putslustiga ord som man kan trycka in lite var som helst. Är det bara jag som funderar över sånt här då eller?


Men shit

Okej, det här suger ju. Kollade mailen idag. En av våra få (men naggande goda!) läsare har kommenterat på mitt senaste inlägg. Han/hon ba ”nu har det gått en månad sen sista inlägget, jag slutar läsa”. Fick en klump i magen. Alltså varför blir det alltid såhär? Det är som att man tvingar sig själv in i något trött moment 22-läge hela tiden. Samma sak har hänt med min dagbok (ja, jag skriver dagbok!) och min google reader. Helt plötsligt händer något som gör att man inte har så mycket tid i några dagar till att kolla vad som hänt på www och sen blir det bara ett ångestmoment. Typ som här, med bloggen. En dag går till en vecka och en vecka till en månad liksom ba. Jag har liksom suttit och ba ”åh nej, vill ej kolla bloggen”. Alltså, varför?? Varför sätter man sånna jävla käppar i sitt eget hjul???

Iallafall, som Kalle redan vet, så har jag flyttat! När vi började skriva så bodde vi typ 60 mil ifrån varandra. Nu bor vi fan nästintil grannar. Tror jag klockade härom dagen när jag var hos Kalle och hämtade öl, tog fucking fem minuter att gå hem.

Har tänkt mycket på det där med grannar. Egentligen räknas man väl bara som grannar om man bor i samma hus, men jag kan inte låta bli att tycka att jag och Kalle typ är grannar. Jag menar, vi har ju samma postnummer, bor i ungefär samma kvarter, skulle kunna gå över till varandra utan ytterkläder och ändå inte frysa ihjäl. Är man inte grannar då så säg?!

Nu ligger jag iallafall i min lilla tvåsitssoffa på söder. Stirrar ut över dessa enorma 25 kvadratmeter som påstår sig vara mitt hem. Enligt uppgift är mitt hem portvaktsmästarens gamla bostad. Det känns coolt att säga så. Vet inte ens varför det känns coolt. Låter som att man liksom har något spännande att berätta. Känns som att det kommer bli min nya ice breaker att ta upp när halvbekanta står i hallen.

”Ja du, det här är ju tydligen portvaktarens gamla lya” *knackar i väggarna* *ser misstänksamt nöjd ut*

Nå väl, kanske bättre än min tidigare ice breaker; Casablanca-affischen jag äger. Hur många gånger har jag inte sagt till folk att det är så himla tokigt att jag har just den affischen, eftersom jag aldrig sett Casablanca. Ja, oj oj, så tokigt det kan bli va.