Månadsarkiv: februari 2010

Dags för Jönssonliga-lista!

Riktade du dig till katten? Då börjar varningsklockorna ringa.

Nu något helt annat. En gemensam favorit,

Topp tre sätt som Morgan Rockerfeller Wall-Enberg har försökt döda Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson på.

1. STADSHUSKLOCKAN

Subtilt. Putta ner någon från sitt eget hus kan ju bli problematiskt i en eventuell mordutredning.

Citat W-E: ”Ut med vraket”.

2. VATTNET

Charles-Ingvar har gått i barndom och gör inget motstånd när Wall-Enbergs hejduk sakta men säkert murar fast honom i en tunna och sedan sänker ner honom i vattnet.

Citat Charles-Ingvar (när han av misstag [efter att ha räddats ur vattnet] sätter in en strömming mellan läpparna i tron att det är en cigarr): ”Mmm, norska cigarrer”.


3. GASEN

Morgan Wall-Enbergs hejduk försöker gasa ihjäl Sickan. Oklart riktigt varför det ska göras med gas, också oklart vilken typ av gas. I vilket fall som helst blir Sickan hög.

Citat Sickan: ”Ååhhhåååååååååååå”.

Citat Doris och Harry:

”- Har ni ölat?

– Neeej, gas!

– Gas? …. Gas.”

Citat Wall-Enberg: ”Inget blod”.


Bubblare: RESVÄSKAN

Wall-Enbergs kumpan Gertrude Germann vill ha ihjäl Sickan. Hon ger uppdraget till ”Ödlan och Brorsan”. De väljer att slänga in Sickan i en resväska och kasta ut honom för ett stup. Sickan överlever.

Citat Wall-Enberg: ”Charmant”.

Citat Ödlan: ”Curare. Bedövningsmedel. Snabbverkande”.

Citat Gertrude Germann: ”Det där… ska vara likviderat inom två timmar”.

Gäller ju att hänga med!

Är inte det förresten en line från typ Parlamentet? Eller vad säger de? Jaja, alabonör, var inte det jag hade tänkt skriva om ändå. Utan något som ligger så himla rätt i tiden, nämligen snökaoset!!! Alltså, jag kommer inte direkt skriva något manifest om hur mycket jag hatar SL, för det, ja orkar jag inte göra. Och det gör jag inte heller. Det är det som är problemet. På alla dessa sociala medier man nu spenderar sin heliga tid på så haglar det ju ut svordomar över tio timmarsresor och sånt. Jättetrist, okej. Mitt problem: jag skyller ALLT på att jag snökaoset. Har således inte ens försökt ta mig någonstans på flera dagar och märker därför inte ens av det. Igår gick jag till ICA, ligger typ fem minuter bort. Behövde inte åka tunnelbana. Är det fler som gör så här, typ sjukanmäler sig från jobbet utan att göra en ansträngning? Det måste ju ändå vara förekommande. Så MÅSTE det ju vara, kan omöjligt bara vara jag.

Tror förövrigt jag håller på att ”tappa” det. Idag sjöng jag för min katt i 45 minuter. Orka.

Säga vad man vill om Amelie från Montmartre, en känsla har den i alla fall lyckats fånga.

I min fars hus finns en hiss. I hissen sitter en lapp. På lappen finns en bild. En vaktmästare. Rätt ung, ljushårig. Tror han heter Andreas. Jag har nog stirrat på den lappen över tusen gånger. Jag har stirrat på Andreas tusen gånger.

Så en dag, när jag går ut ur hissen, så står han där. Andreas i all sin prakt! Och jag blir nästan lite äcklad. Det känns sjukt på något underligt sätt. Och då känner jag mig, tror jag, precis som Amelies dude gör, när han, efter många om och med, lyckats hitta ”fotoautomats-spöket”.

Som sagt, säga vad man vill om Amelie från Montmartre, det här är ju onekligen fint.

De orangea kuverten

”Din allmänna pension”, jo jag tackar jag! Staten har blivit ironisk.

Har precis läst klart ”Under Tiden” av Göran Tunström. Det visade sig att Tunström och Leonard Cohen var nära vänner. Oväntat. Och nyss gick en årsdag mig helt förbi: den 5:e februari var det exakt tio år sedan Tunström dog.

”Jag skulle kunna beskriva dem tämligen exakt, dessa promenader: luftens tystnad, kylan som stiger nerifrån sjön, mörkret, månen. Kvällarna har förvandlats till Den goda kvällens arketyp. Den utsatta tillitens. Och när jag, långt senare, gått med min egen son, med hans hand i min, på väg till dagis, då har det varit den gamla promenaden jag velat upprepa, den sortens tillit jag velat överräcka till honom, medan jag ännu befann mig i denna ‘låda av ljus’ som jag en gång fick uppleva livet som.”

En from förhoppning

Kan denna lyktstolpe få fler fans än de andra lyktstolparna tillsammans?

Denna fb-grupp har just nu (när jag skriver detta) 10 medlemmar. Under de senaste dagarna har liknande grupper, som du säkert märkt kära granne (!), dykt upp som nazister i Paraguay under 50-talet (sug på den liknelsen).

Den fromma förhoppningen består i att folk behåller samma engagemang och intresse som de visat för dessa grupper in i valrörelsen 2010.

Tyvärr känns det som om oddsen är rätt dåliga.

Pernilla Wahlgren

Jag tycker om Spotify-reklamen med Pernilla Wahlgren. Jag har ännu inte hunnit analysera vad det betyder för mig som människa. Bollen är i rullning.

Twitter…Utropstecken. Frågetecken.

Jag är nog tyävrr inte med, måste jag erkänna. Twitter visade sig vara lika omöjligt för mig att hantera som öh, ja, den här bloggen. Tvånget att behöva producera små uttalanden hela tiden (hur meningslösa de än är, och de är ju oftast meningslösa) upplever jag som ett sätt att rättfärdiga ens egen sysslolöshet. ”Jag twittrar om att jag kollar på random serie=lite mer OK”. Därmed inte sagt att jag inte sitter i timtal och kollar bakom-kameran-material från Seinfeld, jag vill bara inte tvingas hantera insikten. Därav ingen twitter.

Här om dagen blev jag lite sugen på att börja twittra i hela den här Johan Falk-twitter-hajpen. Problemet är ju att jag ställt upp min TV på vinden. ”Ska jag ta ner TV:n? Så jag kan twittra om Johan Falk? Gruppen för Särskilda Insatser?”

Life oh, life.

Sen så finns ju den andra, mer Foucaulaktiga sidan av det hela. En vän till mig anmärkte nyligen (vilket kanske inte är någon ny insikt, men likväl) att det faktum att väldigt många människor spenderar hela sin tid med att upplysa alla som vill lyssna om VAR dom är och VAD dom gör ger en ganska fet grogrund för en eller hundra foucaulianska analyser.

Let me Twitter dat!

JAHA, nu kommer någon slags urlackning som förmodligen är helt jävla onödig men jag känner verkligen att jag måste få det sagt. Att förtydliga är väl att jag är en lika god kålsupare, men VAFAN.

Okej, alltså något jag blir så fruktansvärt trött på när jag *surfar runt* på twitter är alla dessa förbannade ”info”-rutor som folk har skrivit om sig själva. Man har 160 tecken på sig att på något sätt beskriva sig själv som så soft som möjligt, och vad väljer de? Jo. Att förklara sin kärlek till sociala medier. Eller snarare att beskriva det som intresse. Överallt dessa substanslösa bios om ”sköna” killar och tjejer som beskriver sig själva med ”pluggar medieproduktion, bloggar här *random bloggadress*, gillar min macbook, tycker om sociala medier och web”.

Alltså okej, fine, man får ha vilka jävla trötta intressen som man vill, samla på porslinskatter eller spela gitarr, mig gör detsamma. Men liksom, om jag nu ändå ska dra på de stora växlarna, varför detta förbannade spel för gallerierna? Även om 80-talisterna (och till viss mån de tidiga 90-talisterna) nu typ redan ser sig själva som en jävla produkt de ska sälja så fattar jag inte varför man hela tiden vill stöpas in i någon form!?! Varför liksom inte berätta något om dig själv, som INTE har att göra med vilken dator du har?? Måste den här prylen definiera allt du gör, istället för att bara bidra till hur grym du är liksom.

SOM SAGT, jag är fan lika illa. Jag sitter ju här i min lägenhet på söder, bloggar med min macbook och twittrar om helt banala skitgrejer, men på något sätt hittar jag väl vägar att rättfärdiga allt det för mig själv. Och jag menar inte nödvändigtvis heller att de som skrivit om sin dator på sin bio är sämre människor, men det jag tror att jag i grunden stör mig på är att det liksom är… utan reflektion? Jag vet faktiskt inte exakt vad det är jag stör mig på, har försökt dissekera min irritation till fucking beståndsdelar men det är typ omöjligt att komma på en konkret anledning. Det gör mig bara så fruktansvärt tom!

Jag tror att mycket av det jag känner kan grunda sig i att det finns någon slags överlägsenhet och elitism i dessa människors beteende, ett slags bevisande av att de minsann är lite bättre än alla andra, för här finns det ett intresse för _ny teknik_, för _nya sociala medier_, de här människorna ska minsann bygga morgondagens samhälle med en facebookgrupp! De har fattat ”vad det går ut på”!! Förstår fortfarande inte för vem och varför de vill bevisa något, varför detta ständiga behov av att bekräftas utifrån de prylar man äger liksom? Vill man inte bli omtyckt och sedd utifrån den man är, eller?

Okej, kom in på något sörjigt hippiespår där, men fattar du vad jag menar, Kalle? Fattar någon vad det är jag menar!? Vägrar fan påstå att det här är någon slags avundsjuka gentemot deras liv att leva, för det är det inte!! Kanske möjligtvis endast av denna enkla anledning, för att posta århundradets mest trötta och överanvända statement;

Men jag menar, då blir jag ju precis lika illa. ”Populärkultursjunkie”.

Ledsen smiley.

Alltså detta liv man lever är fan enbart en ond spiral!!