Månadsarkiv: september 2010

Apropå att bli blödig (Fridtjof Nansen, vilken jävla kille!)

Jag går ju ofta till Myrornas på Hornsgatan, närmare bestämt deras bokavdelning. Tydligen har det varit någon där som haft en ”thing” för norska upptäcksresanden, i princip alla Nansens och Amundsens utgivna verk har nämligen funnits tillgängliga. Och jag har naturligtvis köpt mycket av det (kostar bara 20 spänn styck!!!).

Så nu har även jag utvecklat en faiblesse för de skäggiga män som i slutet av 1800- och början av 1900-talet seglade, skidade och åkte släde för att komma först till Syd- och Nordpolen.
Det som fascinerar mig mest med de här böckerna är hur fasaden ibland krackelerar och den sturske 1800-talsmannen får ge vika för lite mänskligare sidor. Ofta är det mycket snack om ”plikt” och ”ära” men ibland så bjuds man på en liten glimt av sidor som inte ligger så långt bort från en själv. Vilket ju är hisnande när det handlar om någon som stod på ett isflak utanför Spetsbergen för 100 år sen och i allt väsentligt kom från en annan värld.

Ta bara Fridtjof Nansen. Han piskar och driver sina hundar mot Nordpolen, han har ihjäl dem en och en och matar de överlevande hundarna med de han nyss slaktat. Men när hundvalparna får en mystisk sjukdom blir han ”beklämd”.

”I förmiddags dog åter en av valparna i dessa gåtfulla kramper. Och varför skulle jag försöka dölja det för mig själv: det går mig hårt till sinnes och gör mig bedrövad…”

Lite senare ska Fridtjof jaga. Han har skjutit ett skott men har inte lyckats döda (bara såra) den eftertraktade valrossen.

Blodet strömmade ut genom nosen och munnen den pustade och hostade, så man kände hur luften skalv. /…/ det var något så milt bedjande och hjälplöst i de runda ögonen där den låg att man glömde både trollhamnen och sitt eget begär och bara kände medlidande med den. Det kändes nästan som ett mord. /…/ Med en kula bakom örat gjorde jag slut på dess lidande. Men dessa ögon förföljer mig fortfarande – det var som  om det i dem låg hela det hjälplösa valrossläktets bön för tillvaron – men det är dömt till undergång – det har människan till förföljare.”


Scouterna på äppelmarknaden i Kivik

I helgen var jag som bekant på äppelmarknaden i Kivik. Årets äppeltavla föreställde bland annat Fritiof Nilsson Piraten.

Men det var något annat i Kivik som framför allt väckta mitt intresse. Nämligen, scouter! Det var några scouter där ute på någon sandig udde. De byggde ett torn. Man kan ju fråga sig varför de byggde ett torn, men scouter har väl sällan några rationella bevekelsegrunder för något de tar sig för.

Det är ju lätt att driva med scouter. Men så såg jag en liten lapp dom satt upp någonstans i närheten av tornet som de stretade på med i dimman. Och då blev jag lite tacksam för att det ändå finns en plats för dom som vill bygga trätorn. Trots att trätorn ju ofta är ganska onödiga. Åt helvete med entreprenörskapet, vi måste bygga fler onödiga trätorn.

Man har ju blivit blödig.

Re: Re: Re: ”Om världen existerar då”.

Men vadå, det verkar ju väldigt osannolikt att Jesus skulle vara chill med att hans sju år av hemskheter spenderas BIB:ande?  Ska det inte vara ”day of reckoning has come” och ”sinner, repent!” osv? Om du frågar mig tror jag inte det bjuds någon bib på den kristna undergången.

Det som talar för bib under de sista dagarna är naturligtvis märket ni valde. Det är svårt att tänka sig någon dryck som fångar smärta och lidande som Gredos. Är det inte till och med så att det står så på den där lilla ”mätaren” på Systemet när man köper Gredos; ”Lättdrucket, sött vin med eftersmak av Armageddon”.

Trumvirvel, någon?

Re: Re: ”Om världen existerar då”.

Det är ju intressant att du säger det, att det fortfarande finns en chans till överlevnad efter 2012. Dock att jag inte riktigt tror på den där domedagsbilden som just filmen levererar. Jag har mer varit inne på något slags religiöst spår. Jag och min gode vän Tim (som jag tidigare nämnt här bl.a.) har för flera år sedan haft en stark tro till den domedagsvarianten av 2012 där Gud (??) väljer att göra någon slags uppryckning av folk, förslagsvis troende. Orkar ej googla upp detta men så som jag minns det kan det gälla endast Jehovas, oklart dock.

Efter att dessa frälsta typer rycks upp (nakna! Ur kläderna!) så ska sju års helvete och olycka bryta ut på jorden, för att typ straffa/testa oss gudsförgätna idioter. Här kommer min och Tims BRILJANTA plan in.

Efter ett noggrant räknande kom vi fram till exakt hur mycket gredos vi skulle behöva köpa för att varje dag berusa oss, i sju år. I SJU ÅR. Av någon slags orimlig idé tyckte vi nämligen att bästa lösningen på pina och plågor utanför fönstret var att fylla Tims 47 kvm stora lägenhet med tetrapak av Gredos. Det kan i någon stund av processen också ha nämnts att ”ravioli är ju gott och tar inte så stor plats” men någon närmre fundering på mat är tveksamt om vi gick igenom.

Det här är alltså förmodligen det ultimata beviset på att 19-åringar ÄR för unga för att köpa på systemet. Och kanske i förlängningen också ett bevis på att jag idag som nybliven 24-åring förstår att OM jorden går under måste jag ladda upp med några fler förnödenheter än billigt pissvin.

Re: ”Om världen existerar då”.

2012 ja. Då får man hålla hårt i hatten. Men enligt rykten så är det inte helt kört även om jorden går under.

Kivik pekar fuck you till barnen i Biafra

Nu ska jag till äppeldagarna i Kivik. Där gör man som bekant ett stort monument varje år med syfte att peka finger åt hungrande människor jorden över.

”Vi har så jävla mycket mat så istället för att äta den, så bestämde vi oss för att göra en tavla av en biolog från 1700-talet med den! Ha en trevlig helg och fuck you!”

”Om världen existerar då”.

Imorse gick jag till tandläkaren. Inte för att jag själv direkt ville utan för att jag fått hem en kallelse. Tydligen har jag väl tackat ja till att bli ditsläpad en gång varannan år. Eller ja, det är väl fan inte unikt för mig som person, gissar att det är någon slags tandläkarpraxis faktiskt.

Klockan 08.40 gick den här träffen av stapeln och det var ju lagom upphetsande. Vi småpratade lite och min tandläkare kände för att försöka sälja in konceptet eltandborste av någon anledning. Helt irrelevant egentligen. Något jag däremot funderat på i samband med tandläkarbesök. Varför ska denna yrkesgrupp alltid envisas med att ställa FRÅGOR så fort de ger sig in i käften på en? De är väl (om några) medvetna om att det uppstår vissa problem med att svara när det är prylar i vägen?

I övrigt gick det hela ganska bra och smärtfritt. En intressant sak var att ”vi” (läs: tandläkaren) bestämde att jag skulle bli kallad om två år igen. Samtalet var följande:

Tandläkaren: ”Så, då lägger jag in att vi ska kalla dig igen om två år, hösten 2012?”

Jag: ”Ja, visst, det blir bra”

Tandläkaren: ”Ja, om världen fortfarande existerar då….”

Ja, vad ska man säga liksom. Det gäller ju att vara pragmatisk, 2012 står inför dörren och går allt rätt till så SKA ju jorden faktiskt gå under då. Vem vet, kanske var det här sista gången vi sågs?

?????????

Re: En notis

Nej, inte helt rationellt kanske. Men å andra sidan verkar ju ingen vara direkt rationell just nu. Folk lägger upp adresser så man ska kunna ”hitta” sina lokala sverigedemokrater. Lynchmobben är inte många steg bort.

Men det är väl en förståelig reaktion på ett sätt också såklart. Det som störde mig mest under valet, och många andra gissar jag, var SD:s valvaka. Alla dessa brölande män. Man kan ju bara citera Bruno K Öijer ”Den oändliga torkan av män.” Och Jimmie Åkesson är ju inte direkt Olof Palme eller Barack Obama om man snackar talekonst.

Men det värsta var den där jävla ramsan dom skanderade. Lyssna från 2:00 och framåt. Dom kör den klassiska ”Tja-la-la-la-la!”

Och det jobbiga här är ju att ramsan inte funkar. För en person som klarat lågstadiets svenskaundervisning så hör man att DEN ramsan inte funkar med HANS namn. Det blir en stavelse för mycket. Om han hetat Jimmie Åke så hade det varit fine. ”Jimmie Åke – tja-la-la-la-la, Jimmie Åke – tja-la-la-la-la-la”. Men Åkesson? Nä. De måste pressa in den sista stavelsen.

Det här var av någon anledning det som gjorde mig mest deprimerad. Vi vet ju att SD är ett gäng brölande, 30-åriga killar. Vi visste att de säkert gillade att skråla sånger på fyllan. Men detta, höjden av patetik, de är inte ens bra på att bröla. Inte ens det kan de göra på ett övertänkt sätt. Om dom åtminstone hade fixat lite sköna ramsor, som satt som en smäck. Och varför inte haft valvakan på en större, lite mer öppen, plats? Och kanske typ satt på sig matchande dräkter? Och haft gemensamma rörelser? Kan vara något att tänka på Jimmie. Till nästa val.

Re: Framtidens tid av tid

Det låter ju onekligen skumt. Sa du inget till ”översättaren” överhuvudtaget? ”Du, bra jobb fan.” ?

Annars är ju språkliga missförstånd ett bra ämne att göra sketch av. Jag tror den här är från samma film som du la upp?

Den mest grundläggande av alla språksketcher måste ju ändå vara den som ligger här nedanför. Så jävla… korkad. Men ack så effektiv. Och med en snärtig typografi dessutom! Den här sketchen känns för övrigt lite Galenskaparna möter Tony Soprano.

En notis

Det ska jag tillägga, att det har varit emotionella dagar de här senaste dagarna. Med valet och så. Förvånad från min sida i ärlighetens namn. Kanske är det något med att jag tenderar att undertrycka allmänt må dåligt till ca. 89% resten av dagarna så det här blev ju bara droppen eller något.Men herre jävlar i min lilla låda vad lipen varit nära tillhands flera gånger.

Värst var nog när jag såg en så förbannat märklig och orimlig sketch i Nyhetsmorgon. Det var måndagsmorgonen och ja, söndagens valvaka gick ju som den gick liksom. Steffo och Kristin gör ”sin grej” och annonserar, så där som vanligt, att Göran Greider ska komma som gäst. Inget konstigt egentligen. Om det inte varit så att… . .  Det inte VAR Greider. Det var någon så förbannat pajig imitatör. Helt osökt sitter han där och ingen verkar göra någon slags lattjo och tokrolig pryl av det ens. Kristin ställer någon fråga om valet. Bedragaren svarar ”snurrigt och virrigt” (tyypiskt Greider!). Tre minuter går. Stämningen är tryckt. Och sedan – nyheter! Ingen förklaring. Ingenting.

Klockan var fem i åtta måndagen den 20 september 2010 och där stod jag med mitt morgonkaffe och bara grinade åt denna förbannat tråkiga fadäs.

Inte helt rationellt kanske i förhållande till sakens natur, kanske.