En inre resa utåt sett.

Jag ser att du hunnit ventilera det mesta här under de dagar jag ”klippt” saker (film t ex) samt varit ute på resa. Tycker i övrigt att du har all rätt att klaga på studentkorridorer, hör inte det allmänt till när man är från Stockholm? Att ängsligt klaga på det mesta som inte är så där tufft som man önskar att lantisar tycker storstaden är? Vilket som. Låt mig berätta om min helg, i vida ordalag.

Jag åkte alltså till Göteborg. Ganska så spontant, men dock inte alls så oplanerat som min förra resa dit i somras när jag på fyllan budade fram en morgonbiljett på tradera. Den här gången köpte jag säkert tre dagar innan! Det är ju nu det hela blir svårt att återberätta, för det var ju så jävla mycket kul och intryck och Nya Människor. Fast jag hade träffat de flesta innan. Rent praktiskt gjorde vi inte så mycket mer än vad jag vanligtvis gör hemma, vi hade fest och blev fulla, gick ut och blev ännu fullare, gick hem och däckade.

Det intressanta här är nog egentligen hur min ”hjärna” fungerar kring sådana här typ av lajv av andras vänskapskretser. Redan på resan dit hade jag börjat bli sentimental och melankolisk och vid varje trevligt möte hög det till lite i magen då vetskapen om att detta snart skulle ta slut gjorde sig påmind. Jag ställer mig här frågan: VARFÖR GÖR MIN HJÄRNA PÅ DETTA VIS? Är detta normalt?

Eventuellt kan det ju vara en ganska konstig grej att bara erkänna så här, men jag bryr mig fan inte. Bryr mig inte om andra bär fluga, bryr mig inte om att verka knäpp!

Söndagen och bussresan var nog ändå värst. Satt konstant och oroade mig för helt irrationella saker samt sörjde det att jag bara fått stanna en helg. För det blir ju lite så, när man hälsar på. Att man liksom får lajva andras vänskaper och andras umgänge, man får låtsas vara Fonzie eller Carrie och är så där härligt skojig hela tiden. De här människorna vet inte om att jag ibland är tråkig och ful, för under hela resan var jag ju på topp ungefär.

Å andra sidan är det väl inte helt omöjligt att även de var sina bästa och mest förtjusande jag just då, men så är det ju så mycket svårare att tänka, inte sant?

Dock att jag blev fotad av en mingelfotograf, något som typ aldrig sker här hemma. Ser ut som en full Gollum på bilden men jävligt nöjd ändå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s