Apropå att bli blödig (Fridtjof Nansen, vilken jävla kille!)

Jag går ju ofta till Myrornas på Hornsgatan, närmare bestämt deras bokavdelning. Tydligen har det varit någon där som haft en ”thing” för norska upptäcksresanden, i princip alla Nansens och Amundsens utgivna verk har nämligen funnits tillgängliga. Och jag har naturligtvis köpt mycket av det (kostar bara 20 spänn styck!!!).

Så nu har även jag utvecklat en faiblesse för de skäggiga män som i slutet av 1800- och början av 1900-talet seglade, skidade och åkte släde för att komma först till Syd- och Nordpolen.
Det som fascinerar mig mest med de här böckerna är hur fasaden ibland krackelerar och den sturske 1800-talsmannen får ge vika för lite mänskligare sidor. Ofta är det mycket snack om ”plikt” och ”ära” men ibland så bjuds man på en liten glimt av sidor som inte ligger så långt bort från en själv. Vilket ju är hisnande när det handlar om någon som stod på ett isflak utanför Spetsbergen för 100 år sen och i allt väsentligt kom från en annan värld.

Ta bara Fridtjof Nansen. Han piskar och driver sina hundar mot Nordpolen, han har ihjäl dem en och en och matar de överlevande hundarna med de han nyss slaktat. Men när hundvalparna får en mystisk sjukdom blir han ”beklämd”.

”I förmiddags dog åter en av valparna i dessa gåtfulla kramper. Och varför skulle jag försöka dölja det för mig själv: det går mig hårt till sinnes och gör mig bedrövad…”

Lite senare ska Fridtjof jaga. Han har skjutit ett skott men har inte lyckats döda (bara såra) den eftertraktade valrossen.

Blodet strömmade ut genom nosen och munnen den pustade och hostade, så man kände hur luften skalv. /…/ det var något så milt bedjande och hjälplöst i de runda ögonen där den låg att man glömde både trollhamnen och sitt eget begär och bara kände medlidande med den. Det kändes nästan som ett mord. /…/ Med en kula bakom örat gjorde jag slut på dess lidande. Men dessa ögon förföljer mig fortfarande – det var som  om det i dem låg hela det hjälplösa valrossläktets bön för tillvaron – men det är dömt till undergång – det har människan till förföljare.”


Ett svar till “Apropå att bli blödig (Fridtjof Nansen, vilken jävla kille!)

  1. Det var väldigt fint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s