Monthly Archives: oktober 2010

Arrogans på en söndag

Tittar på reprisen av Idol. Har ju lyckats undvika det hela i flera år, främst genom att jag inte har någon TV. Blir ju sällan så att man TV4-playar Idol-klipp.

Den här helgen är jag ju dock i Stockholm och bor hos min mor, således Idol-repris. Och då händer det. En av jury-människorna, Andreas, droppar den kongeniala repliken angående ett framförande av ”Wonderwall”.

”Oasis handlade ju mycket om hype, men jag tycker ändå att de fick till det rätt bra med den här Wonder world”.

Höll ju naturligtvis på att sätta kaffet i halsen (bildligt talat, dricker inte kaffe) när jag hörde det här.

”Fick till det”? Jaså, du tycker det, Andreas? Wonder world…

Arrogansen. Det är som att Camila Läckberg ba ”Nej, alltså Selma Lagerlöf var ju mycket hype, men jag tycker nog att hon fick till det med Kejsaren av Portugal.”

I worship you Aqua Buddha, I worship you

I valstridens hetta anklagas nu republikanen Rand Paul för att under sina universitetsår ha låtsats-kidnappat en kvinna, försökt få henne att röka på och sedan tvingat henne att dyrka hans gud, ”Aqua Buddha”. Hela historien är så sanslöst bisarr.

After the woman refused to smoke with them, Paul and his friend put her back in their car and drove to the countryside outside of Waco, where they stopped near a creek. ”They told me their god was ‘Aqua Buddha’ and that I needed to bow down and worship him,” the woman recalls. ”They blindfolded me and made me bow down to ‘Aqua Buddha’ in the creek. I had to say, ‘I worship you Aqua Buddha, I worship you.’

Och det blev ju naturligtvis en stor grej (om man till exempel söker på Aqua Buddah på wikipedia så kommer man till Rand Paul). Det gav också upphov till en av de där underbara politiska reklamerna som amerikanerna är så fantastiska på.  Se och lär.

Och sen en ganska irriterad debatt.

Jag kan bara inte få ut det här med Aqua Buddha ur huvudet. Aqua Buddha. Jag kanske har uppnått någonslags kritisk massa av tristess här nere i Södern, men jag tycker det är så fruktansvärt roligt.

Aqua Buddha.

Meningslösheters meningslöshet

Jag är så trött, så trött. Jag pendlar den här veckan mellan Kristianstad och Helsingborg, något som tar cirka en och en halv timme enkel resa. Givet att det inte förekommer förseningar, vilket det gjorde idag.

Jag blev stående i Perstorp i en halvtimme. Oklart om det kändes bättre eller sämre att bli stående där än jämfört med till exempel Stuvsta. Lite bättre tror jag. Man kunde liksom få sina kvalitetsminuter på landet.

Som du ju mycket väl vet Evelina så åker man ju med Skånetrafiken här nere (Pågatåg och hela den svängen). Skånetrafiken är alltså Skånes SL. I ljuset av detta såg jag idag världens kanske mest meningslösa klotter. På baksidan av ett säte i ett av Skånetrafikens tåg hittar jag det här.

Orka sätta sig och klottra namnet på lokaltrafik-bolaget som man åker med. Måste ha varit en nihilist som varit framme.

Kan också ha varit någon som tänkte skriva ”Skånetrafiken suger” men inte hann. Sämst.

Vikten av att heta något vackert

Den som råkar ha oturen att ha mig som vän på diverse ”sociala medier” har under den senaste veckan råkat ut för onaturligt mycket prat om Konstantinopel (vad som är naturligt mycket prat om Konstantinopel återstår att avgöra). Detta har ju även avspeglats i ett aningen uppspelt inlägg här i bloggen från min sida rörande pelarhelgon.

Tror egentligen hela min fascination kring de gamla byzantinarna har sin upprinnelse i att jag tycker många av de grekiska namnen är så vackra. Sug på det här liksom:

Alexios Komnenos
Narses
Nikeforos Fokas
Konstantin Dragases
Maria Eufrosyne

Det här är ju aningen för excentriska namn för att man ska komma undan med dem idag. Men fan alltså. Något av det här måste man ju kunna klämma in som mellannamn åt presumtiva barn?

Nåja. Anledningen till den senaste tidens ”peak” i mitt intresse är att jag läst en bok vid namn ”Byzantinsk historia” av den gamle antik-nestorn Alf Henriksson. Det är en märklig bok. Henriksson behandlar sitt ämne på ett sätt som bara ankommer på folk som samlat på sig ett så enormt vetande att de uppnått något som väl måste kallas arrogans. Boken är fylld med snusförnuftiga kommentarer som ”och vid denna tid behärskades Smyrna av Paulos Mamonas, om det nu kan intressera någon” (man ba ”ja, jag läser ju boken”) och ”sedan stacks ögonen ut på hela kejsarfamiljen, vilket naturligtvis var hemskt för alla inblandade”.

Stundtals är det dock, i mina något påverkade ögon, ganska roligt. Och eftersom jag inte har mycket bättre för mig (man har ju sällan det) så delger jag nu en favoritpassage.  Här är det den osmanske sultanen som ska avge dom i ett tvistemål inom den palaiologiska kejsarätten. Det lakoniskt konstaterande tonen i den här passagen är fullständigt oersättlig.

”Sultanen hörde majästetiskt på, ställde alla palaiologerna till svars och dömde dem i klump till döden, men på framställan av storveziren Ali pascha återkallade han raskt denna dom och nöjde sig med att sticka ut ögonen på några av deras rådgivare.”

(Nu följer en mer högstämd del av detta blogginlägg som med fördel kan läsas samtidigt som man lyssnar på den här ortodoxa hymnen, som har sitt ursprung i det sena Konstantinopel.)

Henriksson sätter dock i bokens slutrader på ett ganska fint sätt fingret på hela min bild av livet i Konstantinopel (den lilla jag hunnit bilda mig). Trots att jag nu läst en bok på 500 sidor om deras historia, känner jag inte att jag har någon direkt förståelse för hur de tänkte. En invändning mot boken möjligen, men kanske lika mycket talande för hur annorlunda byzantinarnas liv var. Kolla bara på statistiken:

”Av det östromerska rikets 107 envåldshärskare dog bara 34 i sina sängar [!!!!]. Den sifferintresserade kan räkna till 65 revolutioner genom de skiftande tiderna och notera att av Konstantinopels patriarker har 140 förjagats, 41 abdikerat frivilligt, 3 förgiftats, 2 dolkmördats, 1 halshuggits, 1 bländats, 1 strypts och 1 hängts.
/…/
I byzantinarnas rike tycks de ofta ha burit sig ovanligt åt, och deras tankar om mångt och mycket liknade knappast våra tankar. Mycket som står skrivet om dem verkar främmande och sällsamt, och avståndet till deras förgångna värld känns lyckligtvis nästan alltid stort. Tidvis ser det ut som en saga.

Rapport från ett 24 timmars-”gig”.

Okej, i skrivande stund är klockan 12.15 och jag har befunnit mig på mitt arbete sedan igår, kl. 17.00. Gick egentligen inte på mitt pass förrän 18, men av någon anledning var jag så himla peppad på att få spendera en natt på museet. Detta har hänt: några slags wordpress-kod-nördar har hyrt in sig på våra lokaler för att, ja, i brist på rimligt ordföråd –  ”lana”.

”Jaha” tänker du, ”varför ska du vara där medan de sitter och lanar?”. Jo, det ska jag berätta. Jag har övervakat situationen, jag har tryckt på dörröppnar-knappar så de kan komma ut, och framför allt: jag har maniskt spelat, inte helt sunda, ”tjejspel” på valfria hemsidor på det världsomspännande nätverket.

När det här erbjudandet kom på tals hade jag först lite svårt att verkligen tacka ja, eftersom jag har den här förbannande inneboende stressen av att man kanske missar något. Typ som att hela ens jävla sociala värdighet hänger på att finnas tillgänglig en lördagskväll. Sen började ju tankarna VERKLIGEN snurra. Jag bara ”tänk om någon från någon annan stad vill komma och hälsa på mig”. Nu så här i efterhand kan man ju fråga sig vad jag tänkte där. Hade någon utomsocknes velat hälsa på mig så hade vi väl ändå kunnat planera vilken helg som passade? Nå väl. Det här kommer bli långt känner jag, svamelfaktorn är ju onekligen hög.

Tog tillslut mitt sviktande förnuft till fånga, uppenbarligen. Man får ju vara realist, kommer ju till nästa löning ha cashat in en jävla massa övertid.

Grejen är ju att när man är hemma är det verkligen inga problem att sitta och traggla framför serier märkligt slösurfande, men det blir ju fan en helt annan grej när du är på jobbet. Minuterna tuggar fram som seg kåda, luften blir kvalmig och det är omöjligt att minnas vilka siter som annars är så lockande kl 03.32.

Jaja, det gick ju bra till slut. Vid 4-snåret vaknade chefen till liv och jag och Fia fick snällt lägga oss i varsin tvåsitssoffa och sova i ett par timmar.

Dock är det ju NU det faktiskt blir styv lina, nu när jag ska försöka bete mig i en museishop och lyckades inleda morgonmötet med att spilla ut en stor kopp kaffe över mig och mindre glada kollegor. 

Andra ”missöden” är allmän förvirring gentemot kunder och/eller barn. Ett plus inatt var ju i alla fall att Markus och Carin kom förbi på spontant besök. Nu ska jag snart gå på lunch, vilket innebär att halva dagen (eh stämmer ej, men man kan ju inbilla sig) gått.

Mvh //

Jag har vad i Öja (så här är det alltså i nordöstra Skåne)

Det här är ju någon form av nationalsång här nere. ”Vi har vad i Öja”. Precis som alla videor av den här typen så finns det ju hundra och en saker att fascineras av. Byxorna. Muskelkillen. Gitarrsolot. Osv. Enligt uppgift är den här inspelad i slutet av 90-talet. Låter ju helt osannolikt, men så är det tydligen.

Det här nedan är någon form av fan-video. Jag brukar sällan roas av den här typen av… humor. Men det finns något med sammansättningen av den här gruppen som retar intresset. Framför allt tilltalas jag av killen längst till vänster – en riktig ”entertainer”.

På många sätt påminner det här om min ungdoms fester i gamla goda Tullinge, bara det att illusionen att man åtminstone i teorin kan åka in till stan och ”gå på krogen” inte finns när man super i en villa i Östra Göinge. Vilket naturligtvis gör det hela mer deprimerande. Vågar man för övrigt fråga vem som släppte in mormor på festen?

Re: Re: Jag måste bjuda på visning (annars blir det handräckning!!!)

Innebär inte de flesta dealings med kronofogden att man får prickar  och betalningsmärkningar eller vad det nu heter? Typ: ”Du får ju inte köpa den här glassmaskinen på avbetalning; du blev ju handräckt där nere i Kristianstad!?”

Och även om jag inte funderar på en karriär inom kommunala bostadsbolag så är det ju tyvärr så att en bostadsrätt är lite som att vara King of the World när man precis vunnit Robinson – det varar inte nödvändigtvis för evigt (troligtvis inte alls). Så jag håller helst mina bostadsvägar öppna.

Kategori: Att bränna sina broar.