Kassa svenska översättningar (”Långt ner i halsen”), skräck och hästarnas möjliga inblandning i amerikansk politik

Läste precis ut Alla presidentens män, som ju som bekant är en skildring av Watergate-tjolahejsan sedd ur journalisterna Bob Woodward och Carl Bernsteins ögon.  Det är väl någonslags reportageklassiker (filmatiserad också såklart, Robert Redford! [OBS detta var innan Robert kunde tala med hästar, hästar hade absolut inget med Watergate-avslöjandet att göra]) och är ganska intressant. Om inte annat inser man vilket sjukt oskönt gäng Nixon lyckades samla kring sig.

Nåja, nog om det. En irriterande grej med denna bok är att den är översatt till svenska, från engelska, på 70-talet. Allt är lite, lite grådaskigt och forcerat. Istället för ”tidigare FBI-chef” så skriver man ”förutvarande FBI-chef”. ”State of the union” kallas för ”anförandet till unionen”. Man ba ”?”. Idag kallas det väl allmänt bara ”tal till nationen”. Kort sagt blir det en riktigt snårig läsning.

Det mest irriterande i allt det här gäller översättningen av ”begreppet” Deep throat. Deep throat var/är ju som bekant en något skandalomsusad porrfilm från tidigt 70-tal.  På svenska kallades denna film Långt ner i halsen, vilket ju i sig kan vara själva definitionen av osexighet.

 Av olika anledningar så blev detta också Woodward och Bernsteins namn på sin, hemliga, huvudkälla när de rapporterade om Watergate.  Problemet är att den otrooooligt stele översättaren har valt att översätta namnet Deep throat i den svenska versionen. Så då tvingas man läsa stycken som:

Långt ner i halsen verkade trött, han ryckte med handen när han förde cigaretten mot munnen. Woodward trodde att pressen slutligen började ta ut sin rätt på Långt ner i halsen.

Och så vidare. Känslan av allvar och språklig ekvilibrism förtas rätt rejält när varannan mening rymmer de fyra orden ”Långt ner i halsen”.

Allt det här har också fått mig att tänka på filmen Nixon med (Sir!) Anthony Hopkins. Jag såg den någon gång i någotslags sjukdomstöcken, kan även ha varit bakfylla, och tyckte den var så jävla obehaglig.

Speciellt den här scenen när ”Tricky Dick” (som ju Nixon kallades) träffar CIA-chefen Helms. Uhhhh. Jag höll på att dö av skräck (lite irrationellt, jag vet,  men sant!), mellan 08: 40 och slutet är det rent jävla obehag. Vid 09:14 höll jag på att få en hjärtattack.

 

Det kan återigen vara på sin plats att understryka att Robert Redford inte talade med hästar på 70-talet och att hästar i allmänhet eller i synnerhet inte har något med Watergate att göra. Allt annat är ren och skär lögn! Lögn, dikt och förbannad lögn!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s