”Buhu, ingen vill bli min kille”

En annan sak som jag kom att tänka på, här på jobbet (jobbar idag! Känner mig som en riktig människa som inte spenderar sina dagar kedjerökandes framför hantverkare!) är pga. en twitterdiskussion jag haft under förmiddagen. Inga förvånade miner där egentligen, jag hänger osunt mycket på twitter. För att inte återberätta hela samtalet så är den samlade kontentan att signaturen @solidaritet (i ett sammanhang) menade att jag  förmodligen skulle bli en ”mycket bra flickvän”*. Jag är införstådd i att detta såklart(?) var i all välmening, och jag tror att ganska många kvinnor (ok, generaliserar utifrån de kvinnor som finns i min bekantskapskrets) skulle bli alldeles eld och lågor av detta uttalande. ”Wow! Jag anses vara bra flickvänsmaterial! DET FINNS HOPP FÖR MIG!!” etc.

Jag som alltid ska hålla på och krångla till det mesta blev så såklart tjurig pga. detta. Inte av den goda tanken utan att det verkar anses vara en komplimang att man som kvinna är, i brist på bättre ord, ”godkänd” som flickvän. Att det vore något alldeles särskilt att sträva efter, liksom ett bevis på att jag är värdig. Flera gånger tycker jag mig träffa kvinnor (i min egen ålder) som hela tiden klagar över att andra (män?) antingen utnämnt dem till ”kompis-tjejer” eller inte alls kommenterat huruvida de är flickväns-tjejer. En av måttstockarna för detta fantastiska epitet är bland annat att om man är grov i mun eller ”knullar runt” är man mer kompismaterial än flickvän. Man bara 1920-talet ringde och ville ha tillbaks sin trötta kvinnosyn? Eller?

Jag tycker fan inte att NÅGON besitter egenskapen ”bra flickvän/pojkvän” som om det vore en genetisk funktion. Alltså, antingen så behandlar man sin nuvarande/kommande partner på ett bra och trevligt sätt och denne gillar detta, eller så blir det något knas** och relationen bryts upp. Om den ena partnern är otrogen i relationen pga. missnöje/valfri anledning, gör det denne till en ”dålig” pojkvän/flickvän i så fall? Och är man då för evigt dömd till detta?

Handlar egentligen alla relationer om att man i dem behandlar partnern eller vännen utifrån dennes sätt att vara på och på så vis uppstår ett slags ”unikt” förhållningssätt, både gentemot den andre och dig själv. Sen att vissa personer är softare än andra, det är ju inte heller något slags allmänt jävla fakta.

Kanske har detta att göra med någon slags revolterande ungdom från min sida, när jag är 35 kanske jag bara sitter och TRÅNAR efter att någon ska definiera mig som hustrumaterial och vem som helst får gärna put a ring on it.

Detta blev ännu ett bevis på att jag, som min handledare till min B-uppsats en gång sa, ”borde lära mig att tänka först – skriva sen”.

*Inte som i HANS flickvän alltså, utan till ”någon”.

** Förtydligande: Utesluter alla misshandlartyper nu, tänker mer ”vanliga” förhållanden/flickvänner/pojkvänner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s