Jag orkar inte med ert gnäll, inte ens om det är gammalt gnäll

Jag läser ju inte deckare, av samma skäl som många andra inte gör det; det tar tid från annat, viktigare (ja, viktigare) läsande. Sen är jag inte så intresserad från början heller.

(Jag har för övrigt förstått att det ska kallas ”spänningsroman” nu för tiden. Vad är grejen med deckarförfattarnas mindervärdeskomplex? Måste de hävda sig hela tiden? Svensk ståupp-komik blir inte bättre för att den kallar sig stand up liksom. Eh. Nåja)

Men ibland när vissa kriterier är uppfyllda läser jag faktiskt deckare. Eller nja, ”vissa”, snarare ett kriterie: om jag är bakis. Då orkar jag nämligen inte läsa något alltför komplicerat. Men inte bara det, det måste även vara något som det inte spelar någon roll om jag inte kommer ihåg/läser slarvigt=deckare=lättläst och fullständigt oviktigt.

Deckare fyller för mig alltså en ytterst instrumentell funktion. Jag läser dock inte vilken deckare som helst; jag läser endast Sjöwall/Wahlöö. Detta är inte en fråga om att jag tycker att det är så fruktansvärt bra eller liknande; jag har dock läst dem så många gånger att jag inte behöver anstränga mig så mycket och inte heller behöver bry mig om jag aldrig läser ut dem, jag vet ju ändå hur det går. Höjden av slöhet.

Som sådana så fungerar Sjöwalll/Wahlöö alldeles utmärkt. En grej som jag dock alltid stör mig på är S&W:s tröttsamma samhällstjat. Jag är helt medveten om att det var exakt det som gjorde dem stora till att börja med: att de blandade den hårdkokta amerikanska deckaren med svensk samhällskritik (från vänster). Men alltså ärligt, när man läser deras kvasi-socialistiska tirader idag så kan man inte bli annat än trött.

I Sjöwall/Wahlöös sextiotal var allt åt helvete. För den vars enda kontakt med Sverige kommer genom S&W så måste man rimligtvis tro att Sverige under 60-talet var Europas svar på Chile (fast det var väl Spanien då, men nåja).

Som sagt, allt är åt helvete. Polisen misshandlar kids. Kids röker ner sig totalt i förorten och det enda de bryr sig om är att demonstrera mot USA. Politikerna är korrupta svin. För oss/mig som växt upp med bilden att Sverige innan oljekrisen var det mest puttinuttiga man kunde få så blir ju det här lite svårt att ta in. För även om alla kanske, reellt sett, har det bättre idag än då, så fanns det väl ändå en tro på framåtskridande som inte finns idag. Eller jag kanske har fel. Jag inbillar mig i varje fall att den samhällssyn som kommer fram i Sjöwall&Wahlöös ”spänningsdeckare” åtminstone inte kan ha delats av en majoritet av svenskarna.

Jag menar läs det här. Man baxnar ju.

Någon hade i varje fall kunnat stoppa undan ett antal miljoner på sina schweiziska bankkonton. Någon som beklädde ett så högt ämbete att varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess snart totala bankrutt.

Man ba ”Konspirerar much eller?” Det är så himla skönt att jag inte levde då. Jag hade knappt klarat av att konfrontera denna Tillsammans-världsbild där det högsta onda i hela världen inte är fascister eller nazister utan… socialdemokrater! Kommunister som hatar sossar, det blev fan gammalt under revolutionen i Tyskland eller möjligtvis efter finska inbördeskriget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s