Månadsarkiv: januari 2011

Nöjesguiden använder svåra ord

I det senaste numret av Nöjesguiden (i en ingress till och med) förekommer ordet ”ressentiment”. Det är i en artikel om näthat som skribenten slänger ur sig kraftuttrycket. Lite info om ordet ressentiment helt kort bara.

– En sökning på svenska Google ger runt 2600 träffar på ”ressentiment”.

-Det är en term som främst används inom psykologi och filosofi.

Och det är ju såklart förklaringen till att det här lite udda ordet smugit sig in i texten. Skribenterna i Nöjesguiden är ju självklart så bevandrade i psykologi (och förutsätter att deras läsare också är det) att de bekvämt använder sig av ordet. Naturligtvis.

Elleeeerrrrr…

…så är det så att det bara är en förbannad anglicism som råkar ha en obskyr motsvarighet inom psykologin som skribenterna på Nöjesguiden inte hade en jävla aning om.

Jag vet inte jag. Bara en teori.

Det här påminner lite om när han den där Spy Bar-snubbben med adel-komplex skulle lansera om stavningen av whiskey till typ visky eftersom det stavats så en gång i tiden. Oh, så härligt det är att gömma sina von oben-tendenser med lite förment språkvård. Pyttsan. Eller som i Nöjesguidens fall; gömma sina anglicismer bakom en förment kunskap i psykologi. Pytt.

Söndag igen och igen och igen

Fan vad jag är sämst på söndagar. Det gäller väl i och för sig de flesta som druckit lite (sic!) på lördagen. Man har ju inte direkt den vitaste togan i senaten om man säger så. Men det kunde väl yttra sig på ett mer värdigt sätt än det gör för mig?

Jag sitter på riktigt i TIMTAL och tittar på AFI Lifetime Achievemnt Award-galor. Det är så bisarrt att det kan finnas någon njutning i detta. Jag skäms och fortsätter. Jösses. Började alltså på riktigt grina när jag tittade på det här. SKÄMS.

”Strrrrösucker”

Det har hänt något smått historiskt idag. Jag har inhandlat en bok. Skriven av ingen mindre än Björn Ranelid. Kniven i hjärtat. Nu ska slöjorna falla, nu ska svart läggas på vitt: vad duger han egentligen till? Är han något att ha?

Återkommer i ämnet.

”Du måste blanda din Oboooy, som om det vore den chokladigaste Oboooyen i hela västvärlden”.

Med nya ögon

Via svenska konsulatet i New York hittar jag den här artikeln i Washington Post, om den svenska popscenen. Den känns sanslöst överdriven i sin entusiasm. Sug på det här.

We pay our tab and shuffle over to Indigo, another Sodermalm bar where neon lights glow and garage rock blares. The crunch of guitars is momentarily interrupted by a saccharine ’80s Christmas carol called ”Tänd Ett Ljus” (”Light a Candle”) by the Swedish pop group Triad.

– I think they are playing this ironically, says Johann.

I hope not. Like almost every new song I hear in Stockholm, this one sounds amazing. [min kursivering]”

Eller den här beskrivningen av Strand.

…warm, clean, spacious bar filled with impossibly gorgeous young people and the greatest music you’ve never heard. /…/

Is this some kind of parallel pop universe? Or maybe heaven?

Jag vill ju inte vara neggo, men ”pophimmel” är kanske inte det första ord som ploppar upp i min hjärna när jag ramlar in på Strand. Men kanske är man bortskämd? Säkert är man det.

Det är jobbigt att tänka på döden

Agneta Pleijels diktsamling ”Mostrarna och andra dikter” är nog den  diktsamling som kan få mig att bli mest dödsnojjig. Men samtidigt blir jag varmt nostalgisk. Lite udda kombo.

Framför allt är det titeldikten ”Mostrarna” som är värst, som drabbar mig mest. Den handlar om bilden ovan, bilden på Pleijels två dansande mostrar. Slutet på den är bäst. När jag läser kan jag bara tänka ”Det där är jag en dag. En gång är jag död. En gång är det där jag”.

Deras okända drömmar.
Deras burriga och flygande hår
under de små lustiga hattarna
som bars långt fram i pannan.
Deras ogifta och ensamma liv
som knappt hann snudda vid mitt.
Deras snabba klackar över hällen
på det där lilla fotot
då de med svepande kjolar
dansar till någons dragspel
en förliden skärgårdskväll
och är unga.

God helg!

Herregud

Herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud.

En sammanfattning

Jag har inte sett Änglagård 3. Men en vän skrev en så intagande sammanfattning av handlingen så man blir lite sugen. As seen on facebook-chatten:

skrev en liten sammanfattning
du ska få ett klipp så att du förstår
inledningen på filmen: någon ströbild från mallorca (så att familjen nutley fick en liten utlandssemester också).
mollie nutley säger: ”mamma, kan du inte berätta lite om änglagård”. (alltså ungefär som man inleder en barnbok) helena säger: ”varför då?”. mollie börjar gråtskrika: ”jag vill veta var jag kommer ifrån, VEM ÄR MIN MORFAR???”.
det som är lite extra pikant med det här är att mollie alltså har noll aning om vem hennes FARSA är, det frågar hon lite avmätt cirkus 2.40 h in i filmen. helena skämtar då till svar, ”det var en performanceartist. du vet, ett ONE NIGHT STAND”. mollie: ”aha”. slut på den scenen.

Tänk om allt ner blev upp?

Om Ingvar Carlsson och Gunilla Pontén förvandlades till städattiraljer så skulle de se ut såhär. Ni får själva gissa vem som är vem.

Den praktiska filosofin

Jag har ju någonslags vag tanke om att jag ska skriva kandidatuppsatsen i både Praktisk Filosofi och Journalistikvetenskap i vår. Detta bör inte bli svårt i och med att jag redan har en halv filosofiuppsats liggande. Om inte annat kan jag ju lite slängigt svara den klassiska KTH-frasen ”Jag pluggar 200%!” när jag får frågan vad jag ”gör” (detta är ju naturligtivis inte fallet, filosofin är sjukt slapp).

Idag var jag på kursstarten på kandidatkursen i Praktisk Filosofi. Det var tre personer där. Totalt. Jag, random tjej (student) och en typiskt förvirrad kursansvarig. Så det blir ju en jävligt livad vår för den andra tjejen som var där… I och med att jag inte kommer gå några kurser utan bara skriva uppsatsen så får hon i praktiken privatundervisning under våren. Lyxigt eller lite obekvämt, beroende på hur man ser det. Antagligen det senare om man betänker hur underliga folk tenderar att vara på filosofiska institutionen.

Men hur mycket har jag inte saknat den filosofiska jargongen! När den kursansvarige ska förklara hur man bäst lägger upp sin uppsats säger han:

– Jag tror det är bäst att tänka i klara motsatser. Någon som tycker P och någon annan som tycker icke-P!

Det är det nya när mamma och pappa bråkar. Istället för att köra den klassiska…

– Nej, mamma och pappa bråkar inte: vi diskuterar!

…så gäller nu…

– Nej, mamma och pappa bråkar inte: mamma tycker bara P och pappa icke-P!