Litteratur för lördag

 

Tid passerar alltjämt.

Och liksom återvänder, bildar som ett slutet rum.

Vad är det för rum?

Som en stratifierad kroppslighet.

Vad ska det egentligen innebära att tiden går?

Att det förflutna, nuet och framtiden inte störtar in i samma evigt utdragna ögonblick.

Ja. Och varje enskild sekund tycks ticka för sitt egna medvetandes skull. Som om den hade ett medvetande och var osäker på om den sekunden själv alls existerade.

Fortsätt.

När den tror att den existerar, när den liksom förnimmer sig själv, spår av sig själv, som någonting vagt och perifert, på väg att passera och försvinna, då som att den sekunden inte vill släppa taget om sin svävande och försvinnande existensform.

Ja?

det strålas

Liksom nästa

och ditt; ombålas

Och nästa?

klingande

Ja.

som instrimning

Det tar inte slut.

klibbar ut andningsvägar

Nej.

Det slutar inte att sluta.

 

Johan Jönsson

Livdikt

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s