Monthly Archives: mars 2011

Vilken JÄVLA idiot

Jag är arg och irriterad och tittar på den här bilden och ba ”Hnggggggggggggg”

Annonser

Nu är det vår! (ej relaterat)

På förekommen twitter-anledning så dök idag diskussionen om de bästa serie-introna upp. Klassisk diskussion. Det finns ju stapelvaror, klassiker som alla kan enas om är fantastiska. Knight Rider till exempel. Fast det är ändå inte bäst:

 Jag menar Magnum – vilken kille, vilket intro! Helikopter! Revolver! Mustasch! (Juholt!) Det där gitarrplinkandet som slår som en jävla k-pist.

Due South – inte många som har en relation till den här serien, jag har det dock. En kanadensare från de ridande poliserna flyttar till Chicago och hjälper en street-smart-tuff-tuggande polis med brottsbekämpningen. Kuriosa: serien är skapad av Paul Haggis, lite oväntat. Och så var det den där löpande, virvlande gitarren igen! Riktigt härlig.

SPIDER-MAN, SPIDER-MAN, RADIOACTIVE SPIDER-MAN. SPIDER BLOOD, SPIDER BLOOD, RADIO ACTIVE SPIDER BLOOD.

Så trött så trött

Jag är så satans trött. Sov från 23.00 till klockan 10.00, det är elva timmar? Det är ju fullkomligt överdrivet? Och ändå mår jag som jag vet inte vad. Jag mår som en sengångare på steosolid, ett murmeldjur i solgasset, en grekisk ambassadtjänsteman två timmar innan hen går av passet, kort sagt: förbannat seg.

Detta under kategorin: FYI.

Här är för övrigt topp-träffen om man bildgooglar stesolid.

Dåtid och nutid i en och samma video

En fin (och kort) bakom-kulisserna-film om videon till Johnny Cashs cover av av ”Hurt”. Alla som är med talar om hur de aldrig sett något liknande i musikvideo-väg, och vad vet jag, det stämmer kanske. Visst får man ju ångest av att se den glade och levande Cash kontrasterad med den skröplige gubbe som sitter vid pianot.

Men som den gamle Dylan-entusiast jag är så vill jag ändå framhålla något. Även den gode Bob släppte en video som varavde nytt och gammalt material. Låten, Series of Dreams, är inte lika ångestladdad men minst lika kraftfull. Videon å sin sida är lite mer… 1989, men själva konceptet är detsamma. Minst lika vackert och drabbande om ni frågar mig, vilket ni ju gör, åtminstone indirekt. (framför allt från 2:00 och framåt).

En jävla massa videor på stora skepp

Det finns inget som är så häftigt som stora skepp. Eller stora farkoster på/i vatten överhuvudtaget. Jag är lika delar fascinerad och skrämd – det där med något så stort som fortsätter ner i mörkret i vattnet och ner i djupet och uuhhhhh…

Alltså FATTA hur stora de är!??!?!

Här är världens största ubåt. Sovjetisk. 38 000 ton.  175 meter lång. Projekt 941 kallades den tydligen i Sovjet. Typhoon kallade Nato den. Känslan jag får när jag ser den åka ner under vattnet är lika delar fasa och fascination.

Det är jävligt vidrigt när de kommer upp ur vattnet också. Uhhh.

Rysningar

Enligt den här studien så går det (i varje fall teoretiskt) att förutsäga vem som kan få ”rysningar” av musik och vem som inte kan få det.  Det visar sig att de som ryser ibland, när de hör bra musik, har vissa gemensamma egenskaper.

Den enskilt viktigaste faktorn för om man känner rysningar när man lyssnar på musik var ”openness to experience”, det vill säga någonslags öppenhet inför musiken som medium.

De som lyssnade på komplex och reflekterande musik hade större chans att få rysningar, men rysningar verkar inte vara kopplade till vissa specifika genrer.

Ytterligare en faktor som bestämmer mängden rysningar är hur mycket man lyssnar på musik – mer musiklyssnande = mer rysningar.

Det här ger mig rysningar (”sa han lakoniskt”)