Monthly Archives: april 2011

Men OK lite kul

Angående Nöjesguiden så fanns det faktiskt en artikel som var lite halvrolig. Dess största styrka var just att den lyckades vara försiktigt överseende men ändå inte bli drygt von oben. Smaka till exempel på den här underbara inledningen:

Det är sällan man ser någon vara kung i baren med mynt. Men mot slutet av Viper Rooms happy hour – 19 kronor för en öl, vin, cider eller shot – tar folk vad de har för att hinna få en jordgubbshot till nedsatt pris. Innan klockan hinner slå hel sveps det som vid en vätskekontroll i Vasaloppet. Därefter höjs priserna med 6 kronor.

Måste bara bjucka några fler små favoriter från samma skribent (Jonas Adner).

– Efter att ha wallraffat ner två neonfärgade shots av en självlysande nyans som skulle kunna bota starr finns det ingen återvändo.

-Tillsammans med närliggande Johnny’s bar, Fridhems och Ca$h bar, utgör Nivå 22 och Viper Room ett ökänt distrikt. Det är hit utekvällar kommer för att dö. Detta är nattlivets bermudatriangel.

Annars förlöper kvällen i ett ölstinnt lyckorus för alla mellan 18 och 20 och en, låt oss säga, avslappnad inställning till musik. Det finns få ställen med en högre andel besökare som dansar.

Glad (?) Valborg!


(Märkligt makaber bild det här, på något sätt)

Annonser

Hippie

Här är dagens video med hippies som kastar färg på varandra. Passar väldigt bra för en fredag om ni frågar mig, då man ju tenderar att vara snäll och blödig.

Många kända ansikten

 Någon galning har antecknat alla kändisar som figurerar i Beastie Boys nya video.

Elijah Wood, Danny Mcbride, Seth Rogen, Susan Sarandon, Stanley Tucci, Rashida Jones, Will Arnett, Adam Scott, Mike Mills, Rainn Wilson, Arabella Field, Ted Danson, Roman Coppola, Shannyn Sossamon, Steve Buscemi, Amy Poehler, Mary Steenburgen, Alicia Silverstone, Will Ferrel, Laura Bern, Arthur Africano, Alfredo Ortiz, Milo Ventimiglia, Jody Hill, Silvia Suvadova, Jason Schartzman, Losel Yauch, Shloe Sevigny, Kirsten Dunst, Maya Rudolph, Clint Caluory, David Cross, Jack Black, John C. Reilly och Orlando Bloom.

Snygg lineup. Tror det är några till förutom dem också, vad jag kan se.

Jaha. Torsdag.

Nöjesguiden – guide till nöje (sant!)

Att racka ner på Nöjesguiden är en ädel och hedervärd syssla. Det bästa med denna syssla är att det är fullkomligt omöjligt att misslyckas. Nöjesguiden gör ju det de ska göra, och gör det oftast rätt bra, men det blir väldigt roligt när de gör anspråk på att vara något mer än vad de faktiskt är. Och det gör de rätt ofta.

Ett exempel: för något år sedan genomförde Nöjesguiden en granskning av modebloggar. Granskningen skulle gå ut på att klargöra hur det var med reklam och sponsring av produkter som presenterades i blogggarna och så vidare. Granskningen såg ut på följande sätt: en reporter (kanske ska man skriva publicist?) läste tre (3) modebloggar, tre (3) månader bakåt i tiden. Och granskade dem. Antagligen var det gjort på en förmiddag. Evin Rubar och Hannes Råstam darrar i sandalerna.

Den här artikeln, Vidgade klubbvyer, är fruktansvärt rolig av två anledningar: 1) Nöjesguiden hävdar att den inte är skriven med en von oben-attityd. Om man inte kan se arrogansen pysa ur den där texten så är man fanimej blind. 2) Men denna arrogans kombinerar alla skribenter med en dos total ängslighet. De är så jävla rädda för att vara fel att det blir rätt att vara fel och sedan står de där vilsna på Golden Hits och vet inte om de har kul på riktigt eller genom en ironisk ådra som borde dött med Jonas Indes utträde ur Killinggänget. Det är roligt på ett lätt deprimerande sätt.

Några citat kan belysa detta. Två teman återkommer i texten (som ju i stort går ut på att besöka ohippa klubbar och se varför folk är där): 1) Seven Nation Army spelas överallt till stor förtrytelse för skribenterna och 2) alla skribenter anmärker på att folk verkar ”ha kul” och ”inte är ironiska”. Dessa anmärkningar är menade att vara halvt om halvt ironiska men är bara platta och nervösa. Hur dessa skribenters liv gestaltar sig i vanliga fall vågar man inte spekulera i, antagligen har de ungefär lika kul som Ingemar Bergman på Indy 500. Men de är i varje fall snygga! Får man väl hoppas? Annars finns det rakt ingen poäng med dem.

”Det är lustigt för han menar det verkligen, jag rör mig aldrig på ställen där folk verkligen menar saker.” Stackars skribenten är fast i en time warp från 1997.

”‘Grand Garbo?’, säger Stefan där han ligger utsträckt med ett glas cava i handen.” Jag dör.

”På tunnelbanan in mot stan mediterar jag nöjt över det faktum att jag har varit på en fest som varken var ängslig, snygg, kreddig eller svår. Två timmar och fyra groggar senare står jag på Hornstull Strand och raljerar över vanliga människors smak”. Mission accomplished.

”Stämningen är överlag trevlig, och ingenstans möts jag av ängsliga, granskande hipsterblickar. Folk här är idel leenden”.

”…innan jag återvänder till februarikylan och mitt uppdämda hipsterliv.”

”Jag blev avundsjuk på hur opretentiös hon var och på hur opretentiöst allt inom Etages väggar var.”

Återigen, märk väl, alla dessa små passusar är ju menade att vara små klacksparkar tillbaka mot skribenten. ”Åh, gud, jag veeeet att jag är hipster, you DON’T have to TELL me! Alltså, jag ÖNSKADE verkligen att jag INTE var hipster, men nu är det liksom så det ÄR? What to do? Jag önskar jag kunde roa mig som de här människorna, de verkar så enkla och lättroade!”

Inte von oben? Tjena. Ingen sticker upp termometern lika långt och bra i hipsters små rövar som hipsters själva.

Presidentbibliotek

I USA får ju varje president ett bibliotek uppkallat efter sig. Poängen med biblioteket är att de dels ska beskriva och täcka de år som deras president satt vid makten, men också att agera som krönikörer över presidentens ämbetstid.

Det här lite tudelade uppdraget leder till en viss osäkerhet i hur partiska biblioteken får vara. Till exempel framställer Bill Clintons bibliotek det riksrättsåtal som han utsattes för som en komplott genomförd av republikanerna, Iran-Contras-affären berörs väldigt litet på Reagans bibliotek, och eventuella kopplingar mellan Kennedy och maffian berörs naturligtvis inte på FJK-biblioteket. Men det mest tententiösa biblioteket är tydligen Richard Nixons, som inte förrän nu har fått en någorlunda opartisk utställning om Watergate. Bland annat har man nu bjudit in två av de journalister från Washington Post som deltog i avslöjandet: Ben Bradlee och Bob Woodward. Här kan man läsa en väldigt intressant artikel om det.

Man kan också konstatera att de verkar gilla det här med låga, utsträckta byggnader.

Clintons bibliotek ser ut som ett högkvareter för random säkerhetstjänst.

Reagans bibliotek ser ut som en amerikansk villa.

George Bush den äldre har drabbats av någon form av storhetsvansinne.

LBJ har den helt klart mest futuristiska touchén.

Och slutligen får man ju säga att JFK:s bibliotek även det hör till det 60-talsmässigt framtidslallande.

Louis CK

Under denna dag av ilska mot bankväsendet i allmänhet och Länsförsäkringar i synnerhet så tittar vi på denna video.