Att pendla

I och med att jag numera pendlar till Uppsala på daglig basis så konfronteras jag ofta med det som går under benämningen: ”pendlarens ilska”. Ilskan som är lika delar rättfärdig som rättshaveristisk. Folk har verkligen inte mycket till övers för SJ. Och detta fenomen finns nog i alla delar av landet. Även när jag en kort tid pendlade mellan Kristianstad och Helsingborg, med Skånetrafiken, så fick jag se de arga, indignerade pendlarna en masse. 

De som pendlar mellan Uppsala och Stockholm verkar tycka att det är den sämsta pendlingslinjen i hela Sverige. De som pendlar med Skånetrafiken verkar tycka detsamma, fast på sitt håll. Men de har fel. De har nämligen aldrig pendlat med SL:s pendeltågstrafik.

Den som aldrig pendlat  från en söderförort in till Stockholms innerstad på daglig basis med SL:s gamla tåg… ja, de vet fan inte vad det innebär att pendla.

Dagens pendeltåg är en Pimp My Ride- BMW jämfört med de gamla tågen. De var temperaturmässigt galna, om man satt vid fönstret under vintern brändes man typ ihjäl, om man satt närmare dörrarna förfrös man sig. Dörrarna flög upp när man mötte andra tåg. Sätena var så jävla dammiga att om man satte sig för hårt så uppstod ett litet atombombsmoln runtomkring en.

Tyvärr verkar det som om de här tågen inte finns kvar längre, hade varit en nostalgitripp att åka med dem. På gott och ont.

Bara för att exemplifiera vad de som pendlar Uppsala-Stockholm, eller Kristianstad-Malmö, aldrig upplevt:

Jag bodde i Flempan några år med min pappa. Samtidigt gick jag på Kungsholmens gymnasium och var således tvungen att pendla in till Stockholm. En vinterdag var det snökaos och SL ställde in alla avgångar. I en och en halv timme. Ingen ersättningsbuss. Ingen information om vad som hände. Bara tomt på skärmarna, tomt på alla skyltar. Ingenting. Bara snö, snö, snö. Passagerarna blev fler och fler. Och eftersom så många till slut skulle på detta ENDA tåg (skulle ju kommit ett tåg varje kvart) så kände sig fler och fler tvungna att ställa sig ute på perrongen, i snöstorm och tio minusgrader, för att få en plats. Sedan, när tåget väl kom, skulle X miljoner själar tränga sig in på detta ENDA tåg som naturligtvis redan var överfullt efter Tumba och Tullinge. De flesta kom inte på. Så de fick stå kvar i snöyran, inklusive undertecknad. Utan att veta: VARKEN UT ELLER IN.

Beat that Skånetrafiken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s