Lungfiskar del 2

Det fanns alltså för många hundra miljoner år sedan fiskar som kunde andas med lungor. Och det låter ju helt sjukt och så vidare… och så kanske man tänker ”ja, det var konstigt förr!”… MEN, ropa inte hej (eller gör det förresten!) för det finns nämligen FORTFARANDE fiskar som andas med lungor. De kallas (föga förvånande): lungfiskar!

Hur mycket lungfiskarna faktiskt har förändrats på 400 miljoner år vet ingen riktigt, men när man ser den här sydamerikanska lungfisken får man intrycket att den nog gått ganska oförändrad genom historien:

Det här är alltså en sydamerikansk variant av lungfisk (Lepidosiren paradoxa, där ”paradoxa” kanske antyder vad dess upptäckare spontant tänkte när hen först upptäckte fisken). Denna variant av lungfisk har visserligen gälar, som framför allt används av unga individer, men de vuxna fiskarna har knappt någon användning för dem. Lepidosiren är en skygg gynnare och blir strax över en meter lång.

Lungfisken finns även i Afrika och består där av en enda art: den över två meter långa Protopterus.

På bilden ovan ser man tydligt de små, antennliknande fenorna som hos de tidiga tetrapoderna kom att utvecklas till händer och fötter. Protopterus lever framför allt i grunda vatten med stor vegetation (alltså ungefär den typ av miljö som man tror att de tidiga tetrapoderna, till exempel Acanthostega,  levde i), men finns också i sjöar. De kan leva månadsvis i kokonger av fuktig lera utan tillgång till vatten.

Acanthostega äts på en del platser i Afrika och där har man också dragit nytta av dess förmåga att ”övervintra” i kokonger. Man gräver helt enkelt upp hela kokongen och kan sen spara den relativt länge i och med att fisken överlever och alltså håller sig färsk.

Så till den coolaste lungfisken: den australiensiska, Neoceratodus forsteri. Den kan bli över 80 år gammal och själva arten är också gammal i sig; minst 100 miljoner år verkar den ha existerat oförändrad. Till skillnad från sina afrikanska och sydamerikanska kusiner kan den dock inte existera helt utan vatten, men kan överleva flera dagar om den hålls fuktig. När den andas vid vattenytan ska det tydligen låta ungefär som när man använder en bälg (vilket man ju ofta gör). Neoceratodus forsteri ser även den uråldrig ut.

Då kan man ju slutligen fråga sig varför de här fiskarna utvecklade lungor till att börja med.  Förutom den uppenbara fördel som redan nämnts (överleva utan vatten) s finns det kanske en annan, mer komplex förklaring till lungorna.

Det är tydligen så att många fiskar bara klarar av att simma ett par minuter i absolut högsta fart – sedan dör de. Anledningen till detta är att deras blodomlopp, som är knutet till gälarna, först syresätter musklerna runt om i kroppen och sedan ger syre till hjärtat. Det innebär att ju snabbare fisken simmar, desto mer syre kräver musklerna, desto mindre syre får hjärtat och detta samtidigt som ju hjärtat egentligen, även det, behöver mer syre. Och till slut dör alltså fisken av att hjärtat inte får syre.

Blodet hos lungfiskarna strömmar dock först till hjärtat och sedan till musklerna (det blod som syresätts av lungorna alltså), vilket gör att de inte löper samma risk att dö av syrebrist som andra fiskar.

Eventuellt kan man alltså se lungfiskarna ha en otrolig fördel när de jagade – istället för att dö samtidigt med de fiskar de simmade ikapp med; så kunde de simma upp till ytan, svälja en munfull luft och fortsätta jakten.

Det om det om lungfiskar. Vilket jävla djur!

Annonser

One response to “Lungfiskar del 2

  1. Pingback: Det häftigaste jag läst på hela året | Jordens Herrar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s