Månadsarkiv: december 2011

Roma Roma

Åhhh, Antonello Venditti  sammanfattar på ett otroligt roligt sätt hur det kan vara när du spelar vackert (i livet) men ändå inte vinner.

”Roma play platonic football. It’s beautiful, made of love, union and passion. But then the other jerks turn up and score a goal. It’s a metaphor of life.”
 
Antonello Venditti har skapat AS Romas mest kända sånger: Roma Roma och Grazie Roma. Den förra sjungs innan match, den senare efter match om Roma vunnit. Se så vackert.
 

Fisk med face

Nu har man hittat en fisk i Skottland som varken har ansikte eller hjärna. Fisken är tydligen en länk mellan amfibier och fiskar, eftersom dess släktingar tros vara de första djuren som utvecklade ryggrad.

Ansikte förresten… Har fiskar ansikten? Den här har det ju definitivt:

 

Grannar på strandvägen

Andrew Brown om sina grannar på Strandvägen:

”The stairwall was one of the most silent places I have ever known. The other tenants, if we saw them, passed us with silent dignity like deep-sea fish.”

Ur boken Fishing in Utopia. Håller med om det mesta som Lokko skriver i sin recension – en lite småputtrig reportagebok om Sverige, som egentligen handlar minst lika mycket om författaren själv som den handlar om Sverige. Vilket inte gör den mindre intressant – Sverige får man ju nog av bara av att bo här. Flugfiske är det dock ingen som kan få mig intresserad av, vilka kvasireligiösa upplevelser medelålders män än får av det.

Men för fan

Men vad fan, vad är det med fotbollspelare? Bete er som folk. Slå inte varandra. Skjut inte andra människor. Skjut inte fyrverkerier i ert badrum.

 

GOD JUL

(För den som inte redan visste: detta är något av det mest bisarra som finns på youtube)

Kan inte få nog av detta

Dagens dikt

Vermeer

Så länge kvinnan där på
   Rijksmuseum
samlad, i målad tystnad,
dag efter dag häller
mjölken ur kannan i bunken
förtjänar inte Världen
världens undergång.

Wislawa Szymborska

Att lägga sig ner med avsikt

Man kan filma. Och man kan FILMA.

Brodskij/Brodsky

Nu blir det spännande. En av mina favoritpoeter heter Joseph Brodsky (eller Iosoif Brodskij eller vilken stavning à la Khaddafi man nu vill välja), ryss och geni. En av hans mest kända dikter är Six Years Later som innehåller några särskilt fantastiska rader. Titta bland annat på andra strofen här, som avslutas med ”would beat against my palm like butterflies”. Glittrande vackert!

Six Years Later

So long had life together been that now
the second of January fell again
on Tuesday, making her astonished brow
lift like a windshield wiper in the rain,
so that her misty sadness cleared, and showed
a cloudless distance waiting up the road.

So long had life together been that once
the snow began to fall, it seemed unending;
that, lest the flakes should make her eyelids wince,
I’d shield them with my hand, and they, pretending
not to believe that cherishing of eyes,
would beat against my palm like butterflies.

So alien had all novelty become
that sleep’s entanglements would put to shame
whatever depths the analysts might plumb;
that when my lips blew out the candle flame,
her lips, fluttering from my shoulder, sought
to join my own, without another thought.

So long had life together been that all
that tattered brood of papered roses went,
and a whole birch grove grew upon the wall,
and we had money, by some accident,
and tonguelike on the sea, for thirty days,
the sunset threatened Turkey with its blaze.

So long had life together been without
books, chairs, utensils–only that ancient bed–
that the triangle, before it came about,
had been a perpendicular, the head
of some acquaintance hovering above
two points which had been coalesced by love.

So long had life together been that she
and I, with our joint shadows, had composed
a double door, a door which, even if we
were lost in work or sleep, was always closed:
somehow its halves were split and we went right
through them into the future, into night’.

Nu är det ju inte bara jag som gillar den här dikten, det gör även ”Ryssen” i Sex and the City. Tyvärr visar inte Carrie någon större entusiasm inför ryssens försök att deklamera poesi, något man naturligtvis måste hata henne för. Från 2:25 ungefär.

Stora saker

När jag ser den här typen av videor alltså. Sällan blandas ångest och fascination lika väl som då.

FATTA hur stora de där jävla stjärnorna är…? Det är ju fan inte seriöst, de är oseriöst, enormt, fruktansvärt jävla stora. Blä. Vill knappt ens tänka på det. Men tvingar mig själv att titta ändå.