Kategoriarkiv: Blogg om Blogg

Skitjobb

Här är en intressant artikel om ”skitjobb”. Minns en diskussion jag och min morbror hade en gång för längesedan om huruvida det fanns ”skitjobb” eller inte. Han tyckte det var nedvärderande att säga för den som har jobbet (vilket jag i viss mån håller med om), medan jag väl tyckte att om man inte får säga att det finns vissa jobb som är skitjobb så kan man i slutändan rättfärdiga lite vad som helst på arbetsmarknaden. Hm, personligen kanske jag nu tycker att just ordet ”skitjobb” har en lite olycklig klang, men att det finns sådana jobb tycker jag är ställt utom tvivel. Artikeln som jag länkat till ovan berör dessa frågor! Mycket bra.

Annonser

Jaha. Torsdag.

Yo, Bert! (dagens engagerade läsare)

Bert Jehpsson | 21 Februari 2011 vid 15:16 | Svara | Redigera

Ni gör allt för att visa hur tuffa och annorlunda ni är – engelska, svordomar. Fy fan va ni e bra…..eller?

Anderssonskans Kalle ringde alldeles nyss Bert, han vill ha tillbaka sina tricks för att bli tuff och annorlunda – tala engelska och använda svordomar.

Nedrans, förbaskade påfågel! Kom hit å jag ska slårej så hårt så att lyset släcks i nyllet pårej!”

Adventslucka 16 (Kalle)

Day 15 – Your dreams

Ja, herregud. Mina drömmar…? Att konkretisera sina drömmar i bloggformat känns ju ungefär lika vettigt som att försöka ge uttryck för sin kärlek till någon samtidigt som man har munnen full av köttfärs.

”Jag vill inte klippa sönder min dröms väv” skrev Aspenström (ungefär). Jag tänker så förbannat mycket på vad jag vill ha de kommande veckorna… om jag också tänkte på vad jag vill de kommande åren så skulle jag sjunka ihop á la Hindenburg. [för övrigt heart break på kommentaren till den där videon ”Oh, the humanity! I can’t talk ladies and gentlemen!”]

Jag drömmer om lite lycka nu i helgen, sedan nästa helg (jul), och nästa (nyår) och nästa (2011)… Ska väl inte vara helt omöjligt att ordna tycker jag.

Kort sagt? Adventslucka 1 eller Nyårsnedräkning

Okej, jag är tillbaks från min dvala. Har egentligen bara en sak att säga, imorgon tycker jag vi börjar med vår adventskalender. Fuck it att det är första december idag, vem fan bryr sig om konventioner? Jag och Kalle har pratat om det här och tanken är väl att vi skall, efter jävligt stora ambitioner, fylla i varsin punkt på denna i 30 dagar. Vi får väl se!

Önska oss lycka till!

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment

Det är frostigt (men inte på ett bra sätt)

Här i Skåne är det frostigt. Inte som en flaska Mariestad är frostig klockan halv åtta en ljummen midsommarnatt, utan frostig som insidan på en bilruta utanför OBS Stormarknad i Kungens Kurva en februarimorgon 1987. Dåligt frostig med andra ord.

Jag har fullständigt givit upp all form av sociala ambitioner i min korridor. Jag ska bara bo kvar i lite mindre än tre veckor och mina försök att make friends är jävligt begränsade, för att inte säga icke-existerande. Jag försöker göra middag så snabbt som möjligt, bara för att undkomma köket och den stela tystnaden som där råder.

Igår hade de dessutom någon form av fest, eller nja, fest är väl att ta i, men några killar kollade på sport och söp. Och det har ju jag också gjort, upprepade gånger, men Gud hjälpe mig om det inte är så att jag alltid gjort det med mer stil och klass än vad de här herrarna lyckades med. Att dricka Birra Moretti och heja på Roma och Franscesco Totti  kommer alltid att vara förknippat med mer stil än att dricka spånken och kålla på Valsarna, Svarvarna eller Truckarna eller vad nu alla jävla speedway-lag heter.

Nåja, uppenbarligen känns det som måndag, att döma av mitt sinnestillstånd som kommer till uttryck ovan. Det är ju dock tisdag. Och det faktumet får man väl ta med sig och gömma som en skatt inne vid hjärtat. Att det känns som måndag men faktiskt är tisdag.

”Buhu, ingen vill bli min kille”

En annan sak som jag kom att tänka på, här på jobbet (jobbar idag! Känner mig som en riktig människa som inte spenderar sina dagar kedjerökandes framför hantverkare!) är pga. en twitterdiskussion jag haft under förmiddagen. Inga förvånade miner där egentligen, jag hänger osunt mycket på twitter. För att inte återberätta hela samtalet så är den samlade kontentan att signaturen @solidaritet (i ett sammanhang) menade att jag  förmodligen skulle bli en ”mycket bra flickvän”*. Jag är införstådd i att detta såklart(?) var i all välmening, och jag tror att ganska många kvinnor (ok, generaliserar utifrån de kvinnor som finns i min bekantskapskrets) skulle bli alldeles eld och lågor av detta uttalande. ”Wow! Jag anses vara bra flickvänsmaterial! DET FINNS HOPP FÖR MIG!!” etc.

Jag som alltid ska hålla på och krångla till det mesta blev så såklart tjurig pga. detta. Inte av den goda tanken utan att det verkar anses vara en komplimang att man som kvinna är, i brist på bättre ord, ”godkänd” som flickvän. Att det vore något alldeles särskilt att sträva efter, liksom ett bevis på att jag är värdig. Flera gånger tycker jag mig träffa kvinnor (i min egen ålder) som hela tiden klagar över att andra (män?) antingen utnämnt dem till ”kompis-tjejer” eller inte alls kommenterat huruvida de är flickväns-tjejer. En av måttstockarna för detta fantastiska epitet är bland annat att om man är grov i mun eller ”knullar runt” är man mer kompismaterial än flickvän. Man bara 1920-talet ringde och ville ha tillbaks sin trötta kvinnosyn? Eller?

Jag tycker fan inte att NÅGON besitter egenskapen ”bra flickvän/pojkvän” som om det vore en genetisk funktion. Alltså, antingen så behandlar man sin nuvarande/kommande partner på ett bra och trevligt sätt och denne gillar detta, eller så blir det något knas** och relationen bryts upp. Om den ena partnern är otrogen i relationen pga. missnöje/valfri anledning, gör det denne till en ”dålig” pojkvän/flickvän i så fall? Och är man då för evigt dömd till detta?

Handlar egentligen alla relationer om att man i dem behandlar partnern eller vännen utifrån dennes sätt att vara på och på så vis uppstår ett slags ”unikt” förhållningssätt, både gentemot den andre och dig själv. Sen att vissa personer är softare än andra, det är ju inte heller något slags allmänt jävla fakta.

Kanske har detta att göra med någon slags revolterande ungdom från min sida, när jag är 35 kanske jag bara sitter och TRÅNAR efter att någon ska definiera mig som hustrumaterial och vem som helst får gärna put a ring on it.

Detta blev ännu ett bevis på att jag, som min handledare till min B-uppsats en gång sa, ”borde lära mig att tänka först – skriva sen”.

*Inte som i HANS flickvän alltså, utan till ”någon”.

** Förtydligande: Utesluter alla misshandlartyper nu, tänker mer ”vanliga” förhållanden/flickvänner/pojkvänner.