Kategoriarkiv: Generationsfråga

Birroooo

Jaha. Hur toppar man en sån här dag. Marcus Birro kandiderar till partiledarposten i KD. Birro drar tillbaka kandidaturen eftersom han vill leda program i TV4. Marcus Birro får sparken från TV4. Nobelpriset delas ut till en snubbe som redan dött. Får snubben behålla priset? Inget vet. Antagligen, som det ser ut nu i varje fall.

När Erik Axel Karlfeldt satt i Svenska Akademien så ville många andra i Akademien ge honom Nobelpriset. Karlfeldt vägrade dock ödmjukt att göra sig själv till pristagare. Och eftersom priset inte delas ut postumt så trodde alla att det var kört när Karlfeldt dog. Vilket det också var, i någon mening, för Karlfeldt fick aldrig priset. Däremot bestämde sig Akademien för att ge priset till ”Erik Axel Karlfeldts diktning”. En lite udda lösning. Kankse kan något sånt bli aktuellt nu också?

Vi har vatt i Öja

Vi har vatt/vad i Öja är en nutida skånsk klassiker. Det är Bröderna Brogrens som gjort denna rustika dänga. Den luktar jord,  mylla, ”våra fäder sova under kyrkohällen”, det är ett svenskt The Band vi har att göra med.

 

Och naturligtvis vet skåningarna att uppskatta musik när den är som bäst, när den säger som mest. Och när musik är bra, då vill man sjunga med, då vill man spela med – även om man aldrig hållit i en gitarr i hela sitt liv.

Vackert

Sådana här hemsidor/affischer kan man inte fejka, de måste göras med fullständigt allvar.

Kolla tanten till vänster.

Kolla bandmedlemmen andra från vänster.

Det är så vackert.

Fuck yo couch!

Åhhhh, haha! Alla som klagar på att man sitter mycket framför facebook: IN YO FACE! Enligt en amerikansk studie så har de som använder facebook fler närmare relationer och ett större socialt stödnät, jämfört med dem som inte använder facebook.

Va? Vad sa ni om det va?

Stämmer detta?

Kan detta stämma? Enligt The Guardian är var fjärde ”hacker” (vad fan liksom, det ordet, jag vet inte, om man skriver det känner man sig direkt som om man vore med i Nätet med Sandra Bullock anno 97 [vore förresten kul om Sandra hette Bullcock ehhehe]) är golbög/goltupp/tjallare/snitch till FBI eller CIA eller någon annan av de hundratals olika amerikanska säkerhetsmyndigheterna (NSA, DoD eller DoHS och allt vad de heter).

The best-known example of the phenomenon is Adrian Lamo, a convicted hacker who turned informant on Bradley Manning, who is suspected of passing secret documents to WikiLeaks. Manning had entered into a prolonged instant messaging conversation with Lamo, whom he trusted and asked for advice. Lamo repaid that trust by promptly handing over the 23-year-old intelligence specialist to the military authorities. Manning has now been in custody for more than a year.

Hackers känns ju rätt paranoida från början (brukar de typ inte vara sådana som tror att Bush sprängde tvillingtornen?), det här kan ju verkligen inte hjälpa… En video för att hedra en riktigt klassisk hacker, Boris!

Jamiroquai

Att jag en gång i tiden tyckte att den här människan var den i särklass coolaste på hela jorden. Och i någon mening är han ju sanslöst cool. I en annan mening är han ju den mest fasansfullt fjantiga människan man någonsin sett. Och som bekant går ju dessa två ytterligheter ofta ihop i en.

Lite som med den här människan.

Men OK lite kul

Angående Nöjesguiden så fanns det faktiskt en artikel som var lite halvrolig. Dess största styrka var just att den lyckades vara försiktigt överseende men ändå inte bli drygt von oben. Smaka till exempel på den här underbara inledningen:

Det är sällan man ser någon vara kung i baren med mynt. Men mot slutet av Viper Rooms happy hour – 19 kronor för en öl, vin, cider eller shot – tar folk vad de har för att hinna få en jordgubbshot till nedsatt pris. Innan klockan hinner slå hel sveps det som vid en vätskekontroll i Vasaloppet. Därefter höjs priserna med 6 kronor.

Måste bara bjucka några fler små favoriter från samma skribent (Jonas Adner).

– Efter att ha wallraffat ner två neonfärgade shots av en självlysande nyans som skulle kunna bota starr finns det ingen återvändo.

-Tillsammans med närliggande Johnny’s bar, Fridhems och Ca$h bar, utgör Nivå 22 och Viper Room ett ökänt distrikt. Det är hit utekvällar kommer för att dö. Detta är nattlivets bermudatriangel.

Annars förlöper kvällen i ett ölstinnt lyckorus för alla mellan 18 och 20 och en, låt oss säga, avslappnad inställning till musik. Det finns få ställen med en högre andel besökare som dansar.

Glad (?) Valborg!


(Märkligt makaber bild det här, på något sätt)

Nöjesguiden – guide till nöje (sant!)

Att racka ner på Nöjesguiden är en ädel och hedervärd syssla. Det bästa med denna syssla är att det är fullkomligt omöjligt att misslyckas. Nöjesguiden gör ju det de ska göra, och gör det oftast rätt bra, men det blir väldigt roligt när de gör anspråk på att vara något mer än vad de faktiskt är. Och det gör de rätt ofta.

Ett exempel: för något år sedan genomförde Nöjesguiden en granskning av modebloggar. Granskningen skulle gå ut på att klargöra hur det var med reklam och sponsring av produkter som presenterades i blogggarna och så vidare. Granskningen såg ut på följande sätt: en reporter (kanske ska man skriva publicist?) läste tre (3) modebloggar, tre (3) månader bakåt i tiden. Och granskade dem. Antagligen var det gjort på en förmiddag. Evin Rubar och Hannes Råstam darrar i sandalerna.

Den här artikeln, Vidgade klubbvyer, är fruktansvärt rolig av två anledningar: 1) Nöjesguiden hävdar att den inte är skriven med en von oben-attityd. Om man inte kan se arrogansen pysa ur den där texten så är man fanimej blind. 2) Men denna arrogans kombinerar alla skribenter med en dos total ängslighet. De är så jävla rädda för att vara fel att det blir rätt att vara fel och sedan står de där vilsna på Golden Hits och vet inte om de har kul på riktigt eller genom en ironisk ådra som borde dött med Jonas Indes utträde ur Killinggänget. Det är roligt på ett lätt deprimerande sätt.

Några citat kan belysa detta. Två teman återkommer i texten (som ju i stort går ut på att besöka ohippa klubbar och se varför folk är där): 1) Seven Nation Army spelas överallt till stor förtrytelse för skribenterna och 2) alla skribenter anmärker på att folk verkar ”ha kul” och ”inte är ironiska”. Dessa anmärkningar är menade att vara halvt om halvt ironiska men är bara platta och nervösa. Hur dessa skribenters liv gestaltar sig i vanliga fall vågar man inte spekulera i, antagligen har de ungefär lika kul som Ingemar Bergman på Indy 500. Men de är i varje fall snygga! Får man väl hoppas? Annars finns det rakt ingen poäng med dem.

”Det är lustigt för han menar det verkligen, jag rör mig aldrig på ställen där folk verkligen menar saker.” Stackars skribenten är fast i en time warp från 1997.

”‘Grand Garbo?’, säger Stefan där han ligger utsträckt med ett glas cava i handen.” Jag dör.

”På tunnelbanan in mot stan mediterar jag nöjt över det faktum att jag har varit på en fest som varken var ängslig, snygg, kreddig eller svår. Två timmar och fyra groggar senare står jag på Hornstull Strand och raljerar över vanliga människors smak”. Mission accomplished.

”Stämningen är överlag trevlig, och ingenstans möts jag av ängsliga, granskande hipsterblickar. Folk här är idel leenden”.

”…innan jag återvänder till februarikylan och mitt uppdämda hipsterliv.”

”Jag blev avundsjuk på hur opretentiös hon var och på hur opretentiöst allt inom Etages väggar var.”

Återigen, märk väl, alla dessa små passusar är ju menade att vara små klacksparkar tillbaka mot skribenten. ”Åh, gud, jag veeeet att jag är hipster, you DON’T have to TELL me! Alltså, jag ÖNSKADE verkligen att jag INTE var hipster, men nu är det liksom så det ÄR? What to do? Jag önskar jag kunde roa mig som de här människorna, de verkar så enkla och lättroade!”

Inte von oben? Tjena. Ingen sticker upp termometern lika långt och bra i hipsters små rövar som hipsters själva.

Louis CK

Under denna dag av ilska mot bankväsendet i allmänhet och Länsförsäkringar i synnerhet så tittar vi på denna video.

Sådan är dagen