Kategoriarkiv: Ledig dag

Dagens dikt

Kapitel av andra kärlekar
underströmmar berättelsen som är vår, bladen väts och kan ätas,
lagras i förråd till en vemodig fantasi att plocka fram
när gråten är ett saknat, bärande vatten.
När månaderna går utan namn,
inte kan skiljas med känsliga fingertoppar.

Viktor Johansson

Annonser

Ånger

OK. Idag är det fredag och det är en jävla tur det. För om det hade varit lördag idag, och jag hade mått som man ibland kan må på lördagar (aningen blödig, för att uttrycka det milt), och dessutom konfronterats med den här videon… ja, då vet man inte hur det hade gått. Jag hade antagligen dött i en liten pöl av gråt. Höll på att göra det nu också faktiskt.

Sak jag inte vill ha

Det är så himla bra att jag inte har en sådan här hemma. Alla mina dagar från och med nu skulle då spenderas med att titta på spektaklet. Det räcker med X antal minuter framför den här videon. Kolla 0:52 till 0:55 liksom!!!

Tankarna helt låsta i den specifikt mänskliga tanken att inte längre vara människa.

Sorry att jag tjatar om den här Johan Jönson men… han är ju bara så braaaaa.

Kropparna blir kvar
på kärlekens övergivna sida.
Där förnekar de
…det som blivit.
Könets rus stegras
och blandar samman glömska
och hämnd.

Vad vet händerna
som smekt
och arbetat
så mycket –

Tankarna upprepar att han vet vad han gör. Att han är som en nukleärt strålande härd av rent liv strax innan det upphör. Tankarna kan inte längre tänka enligt sin biologiska bestämning på möjligheten av fortsatt liv. Tankarna helt låsta i den specifikt mänskliga tanken att inte längre vara människa.

Kanske kräver tvåsamhetens löfte en sorts glömska, för att inte övergå i livslögn. Eller att löftet som man lever i, och är radikalt beroende av, riktas framåt, som en förhoppning om någonting som ska bli

En långsam dag med krokodil som höjdpunkt

Idag var jag hemma hos min mormor och åt lunch. Mormor hade tillagat en renskavsgryta.

– Jag brukar ju ha i champinjoner men nu hade jag i såna här… vad heter det?

Mormor tittar upp på mig.

– Vad heter det? K…. Krokodiler!

Det var dagens roligaste. Säger väl mer om den här dagen än om min mormor eller krokodiler. För den som oroar sig för min mormors mentala hälsa kan jag intyga att hon snabbt insåg sitt misstag och la till ”jag menar kantareller”.

Fatta för övrigt hur jävla stora krokodiler är. Sanslöst. Det är fan dinosaurier.

Adventslucka 13 (Kalle)

Day 12 – What’s in your bag

– En gubbplånbok.
– En sladd.
– En Fokus.
– Margaret Thatchers memoarer.
– Ett par nycklar.

Att någon vill umgås med mig är ett mysterium.

Paniken i att veta att du snart är ingenjör av något slag

Mjo, vi var på Debaser när jag hälsade på dig i Malmö. Minns dock inte mycket av det. Var väl som Debaser Slussen i Stockholm antar jag? Det etablissemanget gjorde inget skarpare intryck på mig. Men i ärlighetens namn tror jag inte att jag själv gjorde något vidare skarpt intryck på Debaser Malmö den kvällen heller.

Korridor alltså. Jag har ju alltid inbillat mig att jag inte är gjord för korridorsboende. Att jag inte skulle klara av det, oklart riktigt varför jag inte skulle klara av det, jag var bara övertygad om att så inte skulle vara fallet.

Nu får man nog säga att jag hade rätt, i varje fall om man får bedöma efter en såhär kort tid. Kanske har jag gått och blivit gammal, men det finns vissa saker som jag inte riktigt förstår mig på här. Exempel: istället för att placera ut ett askfat/random burk att fimpa i på den gemensamma balkongen så har tydligen de boende här tyckt att ett smidigare alternativ är att helt sonika fimpa på balkong-”golvet”. Och det blir ju liksom jävligt äckligt. Jävligt snart. Men ingen verkar bry sig.

Det sammantagna intrycket är att dom som bor här är väldigt unga och det här är någon slags ventil, den sista chansen innan vuxenlivet att leva helt utan hämningar och ja, fimpa på golvet? Det är det jag alltid har haft svårt för med alltför studentikosa sammanhang, må det vara KTH, Handels eller Uppsala. Det finns liksom en panik i ögonen på folk, en stark känsla av att de måste ha kul nu nu nu för snart ska de ut och jobba på Ericsson/Lehman Brothers/KS och då tar liksom livet slut. Därför måste man supa nu. Man måste knulla nu. Och man måste göra det som om det inte fanns någon morgondag, på med overallen och fram med shotsen så lever vi! Det här ska vi minnas om tjugo år!

Men nu överdriver jag förstås lite, folk som bor här verkar trevliga och så. Det är nog bara själva boendeformen som jag är lite tveksam till. Men å andra sidan har jag ju inte bott här så länge, vi får väl se!

En intressant grej här är att hälften av de boende i korridoren är kineser som inte talar engelska. Det är underligt (hur ska klara studierna?) men framför allt lite trist. Man kan inte föra något samtal överhuvudtaget och ens umgänge inskränks till de få svensktalande som bor i korridoren (4 pers).

Men gud vad jag klagar, ska sägas att allt detta mer än väl vägs upp av min praktik som är fantastiskt rolig. Jag spenderar dessutom största delen av min tid där. Men det här med korridoren har jag en känsla av att jag kommer få tillfälle att återkomma till.