Kategoriarkiv: Män vid bord

Herregud

Det här är fanimej det sämsta jag har hört.

Världen bästa DVD-kommentar

Utifrån de ytterst loja efterforskningar jag gjort och grundat på det faktum att det faktiskt låter som Arnold (det vill säga inte så överdrivet som det skulle ha varit om det inte varit han) så säger jag: följande DVD-kommentarspår bör vara autentiskt och det är följaktligen det mest briljanta jag hört.

Arnold kommer här ut som mästare i vad Basil Fawlty en gång kallade ”the bleedin’ obvious”.  Han kommenterar bara det man redan ser i bild. Dessutom skrattar han åt märkliga saker – att använda människor som mänskliga sköldar och att en muterad kvinna har tre bröst.

0:36 – Höhöhö, I continuously use them as human shields!
0:52 – I run arund like an indian!
2:18 – She has three breasts, huh? That’s the one with the three breasts. Oh!
2:34 – Here’s the great moment of the sweat running down.

 

Här är för övrigt en någorlunda rolig Fawlty Tower-scen (gubbe man äääär) apropå bleedin’ obvious.

Män vid bord

Barack Obama talar i telefon med Texas guvernör Rick Perry (som ju också är en av Obamas republikanska utmanare i valet nästa år) om skogsbränderna i Texas. Detta gör han vid ett stort bord.

 

Neil Warnock

Neil Warnock är nog min nuvarande favoritmanager i England efter att Carlo Ancelotti lämnat Chelsea. Warnock verkar vara så ödmjuk och genuint glad över att få leda QPR.

Gud

Åhh, den här bilderserien. Från den här sidan.

Det är kul

Sånt här var ju kul i Tullinge när man var 14.
Men ta mej fan, det är kul på Lundagatan när man är 24 också.

Kära män vid bord

Kär streber vid bord.

 

Kär ”kommer-jag-ligga-eller-kommer-jag-inte-ligga-med-Ally?”-man vid bord.

 

Kär tråkig man vid bord.

 

Pengakär man vid bord.

 

Kär (och plågsamt kåt) vampyr vid bord.

 

Palme-män vid bord

 

Trött Palmespanare vid bord

 

Privatspanare vid bord

 

Påstådd Palmemördade vid bord.

 

Ung Palme vid bord.

Minnets man vid bord

Min barndoms man vid bord.

(På tisdag-på torsdag)

Ett lågtryck drar in

Ett lätt vemod lägger sig över nordöstra Skåne. Dels för att praktiken snart är slut, dels för att jag snart flyttar hem (detta är dock inget att känna vemod över), men också för att jag insett att jag kommer vara fattigare än beräknat framöver. Men mest är det något odefinierbart som gör mig nedstämd. Oklart vad.

Aspenström slår huvudet på spiken.

Intet i mitt liv förklarar
livets vemod,
som inte upphör utan genomsyrar.

Så jävla illa är det att det enda jag riktigt klarar av att lyssna på idag är Staffan Percy. Så fruktansvärt sentimentalt.

Ledsen trubadur (vid bord)