Kategoriarkiv: Mataffär

Re: Re: Återigen detta belopp, denna summa, denna semi-myt”

Ja, naturligtvis borde man svara ”Ja, tack”. Spontant kan jag dock känna att jag i den situationen blir erbjuden något (att ta ut pengar), även fast det erbjudandet är framställt i form av en fråga som förutsätter att jag inte vill ha själva erbjudandet (!?). För mig blir ”Vill du ha det på beloppet” lika med ”Vill du ta ut pengar?”. Därav mitt ”Nej, tack”.

Men det vackra här är ju att jag faktiskt också svarade ”Nej, tack” och kassörskans reaktion var ”Varsågod”. Vilket med andra ord bör innebära att även hon tolkar belopp-frasen på samma sätt som jag. Eller så tog jag ut pengar av henne utan att jag märkte det? Då var det i sådana fall därför hon sa ”Varsågod”. Skulle ju vara snopet om det var så.

Men det här väcker ju också frågor om det här ”Ja, tack”. Då tackar jag alltså ja till deras erbjudande om att slippa ta ut pengar (”Varsågod”). Frågan är ju då hur de reagerar om man blir överdrivet glad och tacksam när man ställs inför det erbjudandet. Kan det hela liksom vändas ett helt varv då och de tror att man faktiskt vill ta ut pengar?

– Vill du ha det på beloppet?
– Du, det vore verkligen jättebra. Ordnar du det? Kan man göra det här?
– ….?

Annonser

Återigen detta belopp, denna summa, denna semi-mytiska existens som ingen vet vad fan den består i

Jag börjar själv tröttna på den här följetongen. Men, skam den som ger sig.
Var i vanlig ordning och handlade idag (har ju bara ett kylskåpsfack så jag handlar rätt ofta). Framme i kassan får jag Frågan. OK. Fine. Jag har vant mig nu.

– Vill du ha det på beloppet?

Jag orkar inte protestera. Jag har blivit en medlöpare. Så jag säger bara, lite trött visserligen, men ändå:

– Nej, tack.

Varpå jag får svaret.

– Varsågod.

Trodde ärligt talat inte att hela den här företeelsen kunde bli mer bisarr, men jag hade ju uppenbarligen fel. I vanligt tal brukar ju ”varsågod” indikera att man givit något (eller liknande) till den man säger ”varsågod” till.

– Vill du ha en bulle till kaffet?
– Ja, tack.
– Varsågod, här har du en bulle.

Det funkar rätt bra det meningsutbytet, inte sant? Jämför med detta:

– Vill du ha en bulle till kaffet?
– Nej, tack.
– Varsågod.

Vem hade inte ryckt till i den situationen? Just så ryckte jag till när de ”varsågodade” mig för att jag tackade nej till deras meningslösa tjänst.

Det intressanta här är ju att de indirekt erkänner hur jobbigt hela skiten är. Om de säger ”varsågod” så måste de rimligtvis ha erbjudit mig något, det är ju liksom det ”varsågod” implicerar. Det de egentligen säger är då rimligtvis:

– Varsågod, nu slipper du ta ut pengar här.

Tack, snälla Coop för att jag slipper.

”Varsågod”.

Idioter.

Re: Re: Återigen detta belopp/summan

Gud. Nu har det spritt sig till Stockholm. Till en museibutik? Vill han ta ut pengar där…? Så långt har det alltså gått. Nu kan man ställa sig i kassan till Cosmonova och ba ”Jag tar ut en femhundring tack”. Fyfan. Tack för det.

Topp tre mystiska formuleringar.

1. ”Vi går ut och värmer upp i rektangulära cirklar.” Christer Abrahamsson, hockeytränare.

2. ”Vilket ansikte hade du innan dina föräldrar föddes?” Koan, trad. zenbuddhism.

3. ”Vill du ha det på beloppet?” ICA, Coop, okänd.

 

 

När man ändå är igång kan jag inte undvika att delge några fler av Christer Abrahamssons genialiteter.

– Som man brukar säga, rötterna går aldrig ur.

– Jag gick in i det här med öppet ansikte.

– Kom igen grabbar, dom har också en dålig målvakt!

– Det gick trögt i första perioden, men sedan gick ketchupflaskan i topp!

Glad söndag!

 

Återigen detta belopp/summan

Åter till den eviga frågan, ”vill du ha det på beloppet?” Eller, ”summan?” Bara att utreda vad som gör att vissa kassörskor frågor om ”summan” och andra om ”beloppet” vore intressant. Men detta är icke ämnet för dagen. På sistone har nämligen den här problematiken tagits till nya, absurda, fullkomligt svindlande höjder.

Igår var jag på Apoteket. Jag köar bakom en kvinna som är i färd med att betala. Samtidigt som hon drar kortet säger hon:

– Jag vill ha det på beloppet.

!!!

Hon sa det innan någon ens frågat! På Apoteket? Vad fan!? Inte kan det väl rimligtvis vara så att APOTEKET ställer den där jävla frågan? Dom ska väl ha lite mer stil och klass än så?

Kassakvinnan frågade inte mig om beloppet vilket måste innebära att hon som betalade innan mig har internaliserat hela den är grejen i sitt dagliga handlande. Hon har fått den där förbannade frågan så många gånger att hon givit upp och rent mekaniskt säger ”Jag vill ha det på beloppet”.

Det är helt sjukt! Men jag säger då det, The Man ska inte få kuva mig. Jag vägrar rätta mig i ledet, varje fråga om belopp eller summa eller vad fan du vill kommer av mig besvaras med ett förvånat och ytterst Stockholms-drygt:

-Ursäkta? Nu förstår jag inte alls vad du pratar om. Beloppet? Vad är det? Och vad är det här ”det” som jag eventuellt skulle vilja ha beloppet på? Nej, jag förstår inte alls vad fan du står och säger.

Coop Zinken, ständigt detta Coop Zinken

Vi har ju tidigare diskuterat företeelsen med  ”snabbkassor” och jag har även gnällt lite över att Coop Zinken har autentiska djur-ljud när man handlar mjölk. Nu har de tagit ytterligare ett steg in i interaktivitetens helvete.

När man pantar burkar så har man som bekant ett val (om man gör det på Coop): ta pengarna själv eller ge dom till Vi-skogen (en skog i Botswana tror jag, eller där någonstans i krokarna). Jag brukar, i min oändliga givmildhet, ge bort de cirka tio kronorna det brukar handla om till denna skog. Så även idag.

Döm om min förvåning när en fanfar spelas upp, ganska högt, och en röst säger, även det ganska högt, ”TACK FÖR DIN GÅVA TILL VI-SKOGEN!”. Såpass högt så medhandlande en bit bort hör, tittar på mig och tänker ”Jo visst, nu väntade han med att trycka tills någon gick förbi”. Så står man där med påsen (den tomma, ölluktande påsen) och känner sig lite allmänt söndagsmässigt lam.

Nästa gång ska jag gå dit med tjugo burkar och lägga i en i taget, trycka på biståndsknappen och lyssna på fanfaren. Tjugo gånger i rad. Blir fett.

Tjaba hej, vi syns när vi syns okej?

Hej Kalle! Sorry osv. för att jag har varit lite frånvarande de senaste dagarna. Ölandsvistelsen tog ut sin rätt och sen har jag haft komplettering på uppsatsen att göra. Men nu är det nog med den saken och jag är fri som en fågel, eller ja så fri som man kan vara när man har en evighetslång och arbetslös sommar framför sig.

Iallafall! Kom och tänka på nåt som vi pratade om för längesen, typ april, närmare bestämt mataffärer. Var på Konsum idag för att handla lite ingredienser till något slags storkok och hade inte innan dess varit utanför dörren på hela dagen så en viss torgskräck hade satt fäste i mitt innersta rum. Jag kände mig allmänt trött och datorstirrig så att jag glömde ta en korg och fick försöka backa ur genom dom där flip-dörrarna gjorde ju inte saken bättre.

Glömde direkt att jag hade haft med mig en lista och således även vad jag skulle handla. Hamnade i mejeriavdelningen. Klockan var väl typ kvart i åtta så det var inte direkt rush hour inne i butiken.

Så jag står där, framför detta för mig just då, enorma utbud av mjölk och fil och typ glider fram och tillbaks längs med hyllorna för att verkligen känna efter vad för slags frukost jag vill äta imorgon. Runt omkring mig står typ tre andra kvinnor i jag lever i ett riktigt tråkigt förhållande, min man ser inte ens på mig längre-åldern. Jag bryr mig egentligen så mycket om det här, tills jag märker att vi allihopa liksom mys-botaniserar kring hyllorna. Alla i något osagt mönster där vi omedvetet seglar runt varandra i någon tyst överenskommelse om att vi lever i villfarelesen att vi är ensamma framför hyllan.

Jag försöker möta en av kvinnornas blickar, hon slår ner ögonen direkt, börjar pilla på något juicepaket. Jag inser plötsligt hur konstigt det här är. Här står vi på samma yta som inte är större än ett tonårsrum och liksom medvetet låtsas inte se den andra. Ibland blir man fan mörkrädd för hur den här blaha-iga svenskheten som man tjatar så mycket om verkligen deppar ner en simpel mejerihörna.

Fick min fil iallafall, köpte ”classic”. Har av patriotiska skäl enbart köpt Arla nu sen det kom hit (förra månaden typ). I förrgår var det Kefir och veckan innan det Onaka.

Nyttigt med fil, har jag hört.

”Går att äta direkt ur förpackningen”

”Går att äta direkt ur förpackningen”. Det här är matföretagen som säger åt oss konsumenter att det är OK att sitta med marsipanstången och mumsa utan att ha en tanke på att laga bullar. En brasklapp. Jag brukar tänka på det när jag ser alla dessa varor som man tydligen kan äta ”direkt ur förpackningen”. Igår var det just en marsipanstång som fångade min uppmärksamhet. Det är ju klart som fan den går att äta direkt ur förpackningen. Det är inte en bit rå kyckling. Men det dåliga samvetet hade onekligen varit lite större, man hade känt sig liiiite äckligare om det inte hade stått på en skylt att det minsann går att äta marsipan direkt från förpackningen. Ba ”Det är OK fetto, om du nödvändigtvis inte ska baka eller laga något med marsipanen så kan du äta den ändå. Direkt ur förpackningen”.