Kategoriarkiv: Stockholm

Att pendla

I och med att jag numera pendlar till Uppsala på daglig basis så konfronteras jag ofta med det som går under benämningen: ”pendlarens ilska”. Ilskan som är lika delar rättfärdig som rättshaveristisk. Folk har verkligen inte mycket till övers för SJ. Och detta fenomen finns nog i alla delar av landet. Även när jag en kort tid pendlade mellan Kristianstad och Helsingborg, med Skånetrafiken, så fick jag se de arga, indignerade pendlarna en masse. 

De som pendlar mellan Uppsala och Stockholm verkar tycka att det är den sämsta pendlingslinjen i hela Sverige. De som pendlar med Skånetrafiken verkar tycka detsamma, fast på sitt håll. Men de har fel. De har nämligen aldrig pendlat med SL:s pendeltågstrafik.

Den som aldrig pendlat  från en söderförort in till Stockholms innerstad på daglig basis med SL:s gamla tåg… ja, de vet fan inte vad det innebär att pendla.

Dagens pendeltåg är en Pimp My Ride- BMW jämfört med de gamla tågen. De var temperaturmässigt galna, om man satt vid fönstret under vintern brändes man typ ihjäl, om man satt närmare dörrarna förfrös man sig. Dörrarna flög upp när man mötte andra tåg. Sätena var så jävla dammiga att om man satte sig för hårt så uppstod ett litet atombombsmoln runtomkring en.

Tyvärr verkar det som om de här tågen inte finns kvar längre, hade varit en nostalgitripp att åka med dem. På gott och ont.

Bara för att exemplifiera vad de som pendlar Uppsala-Stockholm, eller Kristianstad-Malmö, aldrig upplevt:

Jag bodde i Flempan några år med min pappa. Samtidigt gick jag på Kungsholmens gymnasium och var således tvungen att pendla in till Stockholm. En vinterdag var det snökaos och SL ställde in alla avgångar. I en och en halv timme. Ingen ersättningsbuss. Ingen information om vad som hände. Bara tomt på skärmarna, tomt på alla skyltar. Ingenting. Bara snö, snö, snö. Passagerarna blev fler och fler. Och eftersom så många till slut skulle på detta ENDA tåg (skulle ju kommit ett tåg varje kvart) så kände sig fler och fler tvungna att ställa sig ute på perrongen, i snöstorm och tio minusgrader, för att få en plats. Sedan, när tåget väl kom, skulle X miljoner själar tränga sig in på detta ENDA tåg som naturligtvis redan var överfullt efter Tumba och Tullinge. De flesta kom inte på. Så de fick stå kvar i snöyran, inklusive undertecknad. Utan att veta: VARKEN UT ELLER IN.

Beat that Skånetrafiken.

Annonser

Pompös musik till pompös teater

Var ju på En handelsresandes död igår. Lena Endre, Krister Henriksson med flera. Genomgående riktigt bra, i varje fall vad mitt otränade teateröga kunde bedöma. Allt utom en sak.

Hela pjäsen kretsar ju kring viljan att lyckas, att bli ihågkommen, den amerikanska drömmen och så vidare (och i viss mån att bli accepterad för den man är). I slutet håller Lena Endres karaktär en kortkort monolog om möjligheten till lycka och varför Krister Henrikssons karaktär inte väntade på att de kunde få uppleva den tillsammans. Så faller Endre på knä och bärs bort av sin son (i pjäsen naturligtvis) in mot fonden. Sedan ett starkt ljus som tänds mot publiken.

Sedan spelas David Bowies låt ”Heroes”.

”We can be heroes, just for one day”

Övertydligheten vet vid den stunden inga gränser.  Man vill bara skrika till regissören: ”NEJ! Stäng av! VI FATTAR!”

Krister Henriksson spelade ju även i Doktor Glas på Vasateatern för några år sedan. Den pjäsen avslutades med ”Perfect Day” av Lou Reed. In your face, någon?

Vad är det med teatermänniskor och dessa pompösa låtval?

Adventslucka 23 (Kalle)

Day 22 – Something that upsets you

Jag upprörs ju av mycket. De nya sjukförsäkringsreglerna, att Marcus Birro får forsätta figurera i svensk offentlighet, att Jamie Redknapp inte vet vem Alexandre Pato är och en hel del annat. Men det är ju rätt mainstream-grejer att uppröras över och således lite trist att dra upp i ett sånt här sammanhang.

Jag försöker tänka efter, när var egentligen senaste gången jag var riktigt upprörd? Och då menar jag upprörd över något reellt, inte över något av de hundra grejerna jag blir upprörd över som bara har med mig själv och min relation till omvärlden att göra (rätt mycket kan i och för sig falla in under den kategorin).

Jo, senaste gången jag blev upprörd över något betydelsefullt var när jag läste Där jag kommer ifrån av Per Wirtén. Jag blev arg över att jag inte har någon relation till min hembygd (Tullinge, Flempan), inte kan något om dess historia och inte vet något om varför dessa ”förorter” ser ut som de gör. Sedan blev jag upprörd när en vän till mig (uppväxt på Söder) skulle ta sig för att berätta för mig (uppväxt i Tullinge!) vad Tullinge var för något (”en ren villaförort”). Det gjorde mig upprörd. Arrogant neo-kolonialism är vad det är.

Att avsky förorten är en kolonialism, för att parafrasera och blanda ihop Fanon och Sartre. Så seriös idag, dagen före afton och så vidare.

Adventslucka 8 (Kalle)

Day 07 – Your best friend

”Jag rangordnar inte mina vänner”. Jag hade en bästis en gång. Stefan hette han.Vi gick på dagis ihop i Vallentuna. Jag har inte sett honom sen jag flyttade därifrån när jag var fem år.

Så går det om man har en bästis.

*bränt barn*

Låt mig få angöra Eken

Imorgon åker jag förhoppningsvis till Stockholm. Huruvida det blir av eller inte är just nu upp till vädergudarna (som ju sällan omnämns i sammanhang när de bjuder på något asfett). Om Skånetrafiken och SJ klarar sin skit så ska jag nog lyckas ta mig till Mälarens pärla, Nordens Venedig, Eken och så vidare!

Jag tar nu mina böner och riktar dem mot Aqua Buddha och ber: låt mig få komma till Stockholm! I worship you Aqua Buddha!

Snart ska mina önskningar uppfyllas och jag ska bada i purpur

Nu såhär innan man kommer tillbaka bör man väl gå igenom vad man saknat med Stockholm. Och då menar jag saknat i en bred mening, det vill säga saker jag garanterat inte kommer att uppskatta när jag är tillbaka men som här nere i södern har antagit nästan mytiska proportioner.

1. Pendeltåg

Läste ju Per Wirténs bok ”Där jag kommer ifrån” nyligen och började längta tillbaka till Tullinge, där jag är uppväxt. Framför allt har jag börjat längta efter de gamla pendeltågen. Är de ens i bruk fortfarande?

Fyfan vad fina de är. Så här ska det se ut. Södertäljelinjen. Herregud, det så att jag vill börja gråta.

Nu har jag tvättid så listan måste fortsättas vid senare tillfälle. Forsättning följer osv osv etc etc.

 

 

När jag fick intensiva Stockholmskänslor

I lördags gick jag på Tjärhovsgatan. Jag och några vänner hade varit på Söderkällaren, av alla ställen, och skulle gå till Malmen. När vi stod utanför och precis skulle gå så gick det förbi två tjejer på väg mot Medis. En av de andra som stod utanför SK (Söderkällaren!!!) frågade då (kille naturligtvis):

– Tjena tjejer, ska ni inte in här på Söderkällaren då?

En av tjejerna gick då i svaromål och gjorde det på ett sätt som fick mig att bubbla av fjantig Stockholm-återseende-glädje:

– Nej, för fan, lika bra att gå till Kvarnen direkt!

Nu börjar jag bli sjuk, Inter förlorade precis och snart vinner Republikanerna ”the House” så jag mår för dåligt för att riktigt utveckla. Men den repliken har så många dimensioner av en viss typ av stockholmare som jag älskar och respekterar mycket, mycket djupt. Tack, du okända natttvandrare och Kvarnen-besökare!

Jag skrev även en haiku om det hela.

På Tjärhovsgatan.
Stockholm ska dricka – Kvarnen
ett löfte i öl.

God natt!