Att pendla

I och med att jag numera pendlar till Uppsala på daglig basis så konfronteras jag ofta med det som går under benämningen: ”pendlarens ilska”. Ilskan som är lika delar rättfärdig som rättshaveristisk. Folk har verkligen inte mycket till övers för SJ. Och detta fenomen finns nog i alla delar av landet. Även när jag en kort tid pendlade mellan Kristianstad och Helsingborg, med Skånetrafiken, så fick jag se de arga, indignerade pendlarna en masse. 

De som pendlar mellan Uppsala och Stockholm verkar tycka att det är den sämsta pendlingslinjen i hela Sverige. De som pendlar med Skånetrafiken verkar tycka detsamma, fast på sitt håll. Men de har fel. De har nämligen aldrig pendlat med SL:s pendeltågstrafik.

Den som aldrig pendlat  från en söderförort in till Stockholms innerstad på daglig basis med SL:s gamla tåg… ja, de vet fan inte vad det innebär att pendla.

Dagens pendeltåg är en Pimp My Ride- BMW jämfört med de gamla tågen. De var temperaturmässigt galna, om man satt vid fönstret under vintern brändes man typ ihjäl, om man satt närmare dörrarna förfrös man sig. Dörrarna flög upp när man mötte andra tåg. Sätena var så jävla dammiga att om man satte sig för hårt så uppstod ett litet atombombsmoln runtomkring en.

Tyvärr verkar det som om de här tågen inte finns kvar längre, hade varit en nostalgitripp att åka med dem. På gott och ont.

Bara för att exemplifiera vad de som pendlar Uppsala-Stockholm, eller Kristianstad-Malmö, aldrig upplevt:

Jag bodde i Flempan några år med min pappa. Samtidigt gick jag på Kungsholmens gymnasium och var således tvungen att pendla in till Stockholm. En vinterdag var det snökaos och SL ställde in alla avgångar. I en och en halv timme. Ingen ersättningsbuss. Ingen information om vad som hände. Bara tomt på skärmarna, tomt på alla skyltar. Ingenting. Bara snö, snö, snö. Passagerarna blev fler och fler. Och eftersom så många till slut skulle på detta ENDA tåg (skulle ju kommit ett tåg varje kvart) så kände sig fler och fler tvungna att ställa sig ute på perrongen, i snöstorm och tio minusgrader, för att få en plats. Sedan, när tåget väl kom, skulle X miljoner själar tränga sig in på detta ENDA tåg som naturligtvis redan var överfullt efter Tumba och Tullinge. De flesta kom inte på. Så de fick stå kvar i snöyran, inklusive undertecknad. Utan att veta: VARKEN UT ELLER IN.

Beat that Skånetrafiken.

Pompös musik till pompös teater

Var ju på En handelsresandes död igår. Lena Endre, Krister Henriksson med flera. Genomgående riktigt bra, i varje fall vad mitt otränade teateröga kunde bedöma. Allt utom en sak.

Hela pjäsen kretsar ju kring viljan att lyckas, att bli ihågkommen, den amerikanska drömmen och så vidare (och i viss mån att bli accepterad för den man är). I slutet håller Lena Endres karaktär en kortkort monolog om möjligheten till lycka och varför Krister Henrikssons karaktär inte väntade på att de kunde få uppleva den tillsammans. Så faller Endre på knä och bärs bort av sin son (i pjäsen naturligtvis) in mot fonden. Sedan ett starkt ljus som tänds mot publiken.

Sedan spelas David Bowies låt ”Heroes”.

”We can be heroes, just for one day”

Övertydligheten vet vid den stunden inga gränser.  Man vill bara skrika till regissören: ”NEJ! Stäng av! VI FATTAR!”

Krister Henriksson spelade ju även i Doktor Glas på Vasateatern för några år sedan. Den pjäsen avslutades med ”Perfect Day” av Lou Reed. In your face, någon?

Vad är det med teatermänniskor och dessa pompösa låtval?

Adventslucka 23 (Kalle)

Day 22 – Something that upsets you

Jag upprörs ju av mycket. De nya sjukförsäkringsreglerna, att Marcus Birro får forsätta figurera i svensk offentlighet, att Jamie Redknapp inte vet vem Alexandre Pato är och en hel del annat. Men det är ju rätt mainstream-grejer att uppröras över och således lite trist att dra upp i ett sånt här sammanhang.

Jag försöker tänka efter, när var egentligen senaste gången jag var riktigt upprörd? Och då menar jag upprörd över något reellt, inte över något av de hundra grejerna jag blir upprörd över som bara har med mig själv och min relation till omvärlden att göra (rätt mycket kan i och för sig falla in under den kategorin).

Jo, senaste gången jag blev upprörd över något betydelsefullt var när jag läste Där jag kommer ifrån av Per Wirtén. Jag blev arg över att jag inte har någon relation till min hembygd (Tullinge, Flempan), inte kan något om dess historia och inte vet något om varför dessa ”förorter” ser ut som de gör. Sedan blev jag upprörd när en vän till mig (uppväxt på Söder) skulle ta sig för att berätta för mig (uppväxt i Tullinge!) vad Tullinge var för något (”en ren villaförort”). Det gjorde mig upprörd. Arrogant neo-kolonialism är vad det är.

Att avsky förorten är en kolonialism, för att parafrasera och blanda ihop Fanon och Sartre. Så seriös idag, dagen före afton och så vidare.

Adventslucka 8 (Kalle)

Day 07 – Your best friend

”Jag rangordnar inte mina vänner”. Jag hade en bästis en gång. Stefan hette han.Vi gick på dagis ihop i Vallentuna. Jag har inte sett honom sen jag flyttade därifrån när jag var fem år.

Så går det om man har en bästis.

*bränt barn*

Låt mig få angöra Eken

Imorgon åker jag förhoppningsvis till Stockholm. Huruvida det blir av eller inte är just nu upp till vädergudarna (som ju sällan omnämns i sammanhang när de bjuder på något asfett). Om Skånetrafiken och SJ klarar sin skit så ska jag nog lyckas ta mig till Mälarens pärla, Nordens Venedig, Eken och så vidare!

Jag tar nu mina böner och riktar dem mot Aqua Buddha och ber: låt mig få komma till Stockholm! I worship you Aqua Buddha!

Snart ska mina önskningar uppfyllas och jag ska bada i purpur

Nu såhär innan man kommer tillbaka bör man väl gå igenom vad man saknat med Stockholm. Och då menar jag saknat i en bred mening, det vill säga saker jag garanterat inte kommer att uppskatta när jag är tillbaka men som här nere i södern har antagit nästan mytiska proportioner.

1. Pendeltåg

Läste ju Per Wirténs bok ”Där jag kommer ifrån” nyligen och började längta tillbaka till Tullinge, där jag är uppväxt. Framför allt har jag börjat längta efter de gamla pendeltågen. Är de ens i bruk fortfarande?

Fyfan vad fina de är. Så här ska det se ut. Södertäljelinjen. Herregud, det så att jag vill börja gråta.

Nu har jag tvättid så listan måste fortsättas vid senare tillfälle. Forsättning följer osv osv etc etc.

 

 

När jag fick intensiva Stockholmskänslor

I lördags gick jag på Tjärhovsgatan. Jag och några vänner hade varit på Söderkällaren, av alla ställen, och skulle gå till Malmen. När vi stod utanför och precis skulle gå så gick det förbi två tjejer på väg mot Medis. En av de andra som stod utanför SK (Söderkällaren!!!) frågade då (kille naturligtvis):

– Tjena tjejer, ska ni inte in här på Söderkällaren då?

En av tjejerna gick då i svaromål och gjorde det på ett sätt som fick mig att bubbla av fjantig Stockholm-återseende-glädje:

– Nej, för fan, lika bra att gå till Kvarnen direkt!

Nu börjar jag bli sjuk, Inter förlorade precis och snart vinner Republikanerna ”the House” så jag mår för dåligt för att riktigt utveckla. Men den repliken har så många dimensioner av en viss typ av stockholmare som jag älskar och respekterar mycket, mycket djupt. Tack, du okända natttvandrare och Kvarnen-besökare!

Jag skrev även en haiku om det hela.

På Tjärhovsgatan.
Stockholm ska dricka – Kvarnen
ett löfte i öl.

God natt!

Rapport från ett 24 timmars-”gig”.

Okej, i skrivande stund är klockan 12.15 och jag har befunnit mig på mitt arbete sedan igår, kl. 17.00. Gick egentligen inte på mitt pass förrän 18, men av någon anledning var jag så himla peppad på att få spendera en natt på museet. Detta har hänt: några slags wordpress-kod-nördar har hyrt in sig på våra lokaler för att, ja, i brist på rimligt ordföråd –  ”lana”.

”Jaha” tänker du, ”varför ska du vara där medan de sitter och lanar?”. Jo, det ska jag berätta. Jag har övervakat situationen, jag har tryckt på dörröppnar-knappar så de kan komma ut, och framför allt: jag har maniskt spelat, inte helt sunda, ”tjejspel” på valfria hemsidor på det världsomspännande nätverket.

När det här erbjudandet kom på tals hade jag först lite svårt att verkligen tacka ja, eftersom jag har den här förbannande inneboende stressen av att man kanske missar något. Typ som att hela ens jävla sociala värdighet hänger på att finnas tillgänglig en lördagskväll. Sen började ju tankarna VERKLIGEN snurra. Jag bara ”tänk om någon från någon annan stad vill komma och hälsa på mig”. Nu så här i efterhand kan man ju fråga sig vad jag tänkte där. Hade någon utomsocknes velat hälsa på mig så hade vi väl ändå kunnat planera vilken helg som passade? Nå väl. Det här kommer bli långt känner jag, svamelfaktorn är ju onekligen hög.

Tog tillslut mitt sviktande förnuft till fånga, uppenbarligen. Man får ju vara realist, kommer ju till nästa löning ha cashat in en jävla massa övertid.

Grejen är ju att när man är hemma är det verkligen inga problem att sitta och traggla framför serier märkligt slösurfande, men det blir ju fan en helt annan grej när du är på jobbet. Minuterna tuggar fram som seg kåda, luften blir kvalmig och det är omöjligt att minnas vilka siter som annars är så lockande kl 03.32.

Jaja, det gick ju bra till slut. Vid 4-snåret vaknade chefen till liv och jag och Fia fick snällt lägga oss i varsin tvåsitssoffa och sova i ett par timmar.

Dock är det ju NU det faktiskt blir styv lina, nu när jag ska försöka bete mig i en museishop och lyckades inleda morgonmötet med att spilla ut en stor kopp kaffe över mig och mindre glada kollegor. 

Andra ”missöden” är allmän förvirring gentemot kunder och/eller barn. Ett plus inatt var ju i alla fall att Markus och Carin kom förbi på spontant besök. Nu ska jag snart gå på lunch, vilket innebär att halva dagen (eh stämmer ej, men man kan ju inbilla sig) gått.

Mvh //

Jag måste bjuda på visning (annars blir det handräckning!!!)

Snart (början av december) flyttar jag ju hem igen (då är vi återigen grannar kära Evelina!). Så nu har jag sagt upp kontraktet på min studenlägenhet här nere i Kristianstad.

Jag är ju rätt ovan vid hyreslägenheter (du vet, asså, har ju mest kört bostadsrätt och så) och har inte vetat om en grej (som för mig igår ledde till höjt blodtryck): som hyresgäst är jag skyldig att upplåta lägenheten för visning. Om jag vid upprepade tillfällen inte kan visa lägenheten för intressenter så leder det till ”handräckning” (ja, vetefan vad det innebär men inte låter det bra) av kronofogden. ”Handräckning”! Lika bra att passa sig för det.

Nu är det ju dock så att den 11-12 december flyttar jag hem. Jag tar mitt pick och pack och flyttar tillbaka till Eken. Och då står min lägenhet här nere tom fram till februari då mitt kontrakt går ut. Men, då måste jag alltså åka ner, från Stockholm till Kristianstad, för att visa lägenheten.

Nu ska det också tilläggas att det inte är en 180-kvadratare på Karlaplan vi snackar om här. Det är en jävla studenlägenhet. Vad kan det finnas att visa? Vad kan det finnas att se? Inga teppanyakihällar i varje fall. Heller ingen ”waterfall grotto”.

Jag inser samtidigt att det är säääkert är heeeeelt rimligt och att hyresvärden inte kan visa upp en lägenhet där jag fortfarande står som hyresgäst osv osv etc etc.

Men även fast jag inser att det är rimligt så tycker jag att det är helt orimligt. Ett uttalande som också samanfattar det mesta i mitt liv.

Re: Vill du ha det på beloppet?

Jag bodde ju som bekant i Malmö i ett år så jag är högst medveten om ditt problem här. Har funderat mycket kring det, speciellt då det ofta skedde på ”mitt” coop där jag handlade ca. en gång om dagen. Precis bredvid affären låg nämligen en bankomat. Det är ju här hela summan/beloppet-idiotin brister. Jag har alltid gjort antagandet att anledningen till frågan är att ju bristen på just bankomater på ”landet”. Så varför skulle jag hellre vilja ta ut pengar i KASSAN när jag lika gärna kan gå typ en halvmeter och ta ut pengarna i den automat vars enda jävla uppgift är att ge mig kontanter?!

Nu var det iofs så att Malmö typ fortfarande befinner sig i 1978 eller liknande och ”betala med kort” var ganska ovanligt i typ… Alla mindre kiosker/affärer. Dock håller jag med dig, varför ska inte jag, som en vuxen tänkande varelse, kunna ta detta jävla beslut SJÄLV?

Vill jag ha ut pengar, då ber jag om det. No more, no less.

Har det någonsin varit så här i Stockholm? Kan man kanske kontakta någon slags statsvetare/wikipedia för mer info?