Kategoriarkiv: Uncategorized

Förfäder

Har haft lite fullt upp (för ALLA DÄRUTE som ba väntat) med andra grejer (det tar rätt mycket tid att DRIVA den här bloggen framåt ska ni veta, den driver inte sig själv, jag måste googla och så). Nåja. den här bilden är så fantastiskt bra att jag nu har den som bakgrund på min nya fräscha timeline på facebook. Jag har snott den rakt av härifrån.

 

Top row, from left to right:
Australopithecus anamensis (lived 4.2 to 3.8 million years ago)
Kenyanthropus platyops (lived 3.5 to 3.2 million years ago)
Australopithecus afarensis (lived 3.7 to 2.9 million years ago, one of those was called ”Lucy”)

Middle row, from left to right:
Australopithecus africanus (lived 3 to 2 million years ago)
Homo rudolfensis (lived 2.5 to 1.8 million years ago)
Homo habilis (lived 2.33 to 1.44 million years ago)

Bottom row, from left to right:
Paranthropus boisei (lived 2.5 to 1.1 million years ago)
Homo erectus (lived 1.8 to 300,000 years ago)
Homo neanderthalensis (lived 400,000 to 30,000 years ago)

Finns det förresten ett jämförbart, men genusneutralt, ord för ”förfäder”? Fick ”förföräldrar” föreslaget för mig men det känns så fult.

?

Apropå Zlatan…

…så är här en video på när han nästan kör på en journalist.

Vafan

Jag vet inte jag.

Brodskij/Brodsky

Nu blir det spännande. En av mina favoritpoeter heter Joseph Brodsky (eller Iosoif Brodskij eller vilken stavning à la Khaddafi man nu vill välja), ryss och geni. En av hans mest kända dikter är Six Years Later som innehåller några särskilt fantastiska rader. Titta bland annat på andra strofen här, som avslutas med ”would beat against my palm like butterflies”. Glittrande vackert!

Six Years Later

So long had life together been that now
the second of January fell again
on Tuesday, making her astonished brow
lift like a windshield wiper in the rain,
so that her misty sadness cleared, and showed
a cloudless distance waiting up the road.

So long had life together been that once
the snow began to fall, it seemed unending;
that, lest the flakes should make her eyelids wince,
I’d shield them with my hand, and they, pretending
not to believe that cherishing of eyes,
would beat against my palm like butterflies.

So alien had all novelty become
that sleep’s entanglements would put to shame
whatever depths the analysts might plumb;
that when my lips blew out the candle flame,
her lips, fluttering from my shoulder, sought
to join my own, without another thought.

So long had life together been that all
that tattered brood of papered roses went,
and a whole birch grove grew upon the wall,
and we had money, by some accident,
and tonguelike on the sea, for thirty days,
the sunset threatened Turkey with its blaze.

So long had life together been without
books, chairs, utensils–only that ancient bed–
that the triangle, before it came about,
had been a perpendicular, the head
of some acquaintance hovering above
two points which had been coalesced by love.

So long had life together been that she
and I, with our joint shadows, had composed
a double door, a door which, even if we
were lost in work or sleep, was always closed:
somehow its halves were split and we went right
through them into the future, into night’.

Nu är det ju inte bara jag som gillar den här dikten, det gör även ”Ryssen” i Sex and the City. Tyvärr visar inte Carrie någon större entusiasm inför ryssens försök att deklamera poesi, något man naturligtvis måste hata henne för. Från 2:25 ungefär.

Spindlar

Blä. När Pakistan översvämmades så flydde alla spindlar upp i träden.

En positiv effekt är enligt de som bor i området att det varit mindre mygigt än man kunnat förvänta sig efter en översvämning. Nu ska jag ju inte uttala mig om hur det är att bo i ett översvämningsdrabbat Pakistan, men med min spindelskräck skulle jag hellre bo i det här än att gå runt under en massa äckliga jävla vidriga kokonger som påminner om det här. Just sayin’, pakistanierna är gjorda av ett annat virke än mig (som om det vore oväntat).

Sportmän

Unga sportmän. Sportmän som oftast inte gjort något annat under hela sitt liv än att träna och sporta (”joxa med trasan!”). Dag ut och dag in. En del av dem har också intalats (och efter ett tag börjat intala sig själv) att de är Guds gåva till människan. Därför är det kanske inte så konstigt att de inte klarar av minsta motgång.

Här är en spelare i argentinska Boca Juniors U17-lag som totalt tappar fattningen efter att han fått rött kort. Man undrar ju vad han gör i vardagliga situationer när han inte får som han vill? Eller så vill man inte veta. Eller så vet vi redan exakt vad den typen av män gör när allt inte går deras väg.

I sammanhanget kan man ju jämföra med en etablerad spelare som Cassano, som också verkar ha väldigt svårt att ta motgångar. Här hade han ju iofs speciella skäl att bli lite extra ledsen – han blev utvisad och fick därmed stå över nästa match mot hans tidigare lag Roma (som han gärna ville spela mot).

Dagens dikt

What do you think has become of the young and old men?
And what do you think has become of the women and children?

They are alive and well somewhere;
The smallest sprout shows there is really no death;
And if ever there was, it led forward life, and does not wait at the end to arrest it,
And ceas’d the moment life appear’d.

All goes onward and outward—nothing collapses;
And to die is different from what any one supposed, and luckier.

Walt Whitman

Hej hej

Hej!

Jämför med: