Kategoriarkiv: Wine

Karuselldörr

Den här videon har satt myror i huvudet på mig sen första gången jag såg den. Vad i helvete liksom? Vad är det som händer? Kan det där hända när man går genom en karuselldörr? Vad kan man göra för att skydda sig mot death-by-revolving-door? Alla dessa frågor, alla dessa dörrar.

Annonser

Ryggar tillbaka inför vinet

Vet inte varför det här utdraget från en artikel om vin i Svenskan är så roligt, men roligt är det tamejfan! Glad fredag!

Ett korkdefekt vin är inget kul. Har du råkat ut för det så vet du. Vinet luktar gammal muggig källare. Ibland så mycket att man ryggar tillbaka. Ibland bara lite grann. Men det är illa nog ändå.

Ibland bara lite grann. Men det är illa nog ändå.”

”Du kan väl kolla på eniro”

Ja, jag vet att det finns eniro och liknande tjänster. Men ett sms från ett för mig okänt nummer med följande ordalydelse måste ju vara något av det mer korkade den här fredagen.

”detta är mitt nya nummer. ta bort det gamla vettja”

Jaha, och vem fan är du då?

Tankeverksamheten fortsätter i denna ”hjärna”.

Kan lika gärna spä vidare på mitt trassliga resonemang nedan. Kom nämligen att tänka på en förlängning av detta ”flickvänsmaterial”. Nämligen kvinnor (fortsatt generalisering! Obs!) som ständigt klagar över att ingen vill bli ihop med dem. Ungefär som att det var någon slags universallösning på livets alla problem, att ingå i parrelation. Jag fattar i och för sig att jag även här är något slags unikum eftersom att jag inte anser hitta kille är mått på lycka. Men ja, det där gör man ju som man känner för. Är partner jätteviktigt – kul! Bra! Fortsätt leta! Et cetera.

Dock(!) förstår jag just inte detta jämrande över att denna ingen vill bli två med dem. Rätta mig om jag har fel, men man vill väl ändå inte bli ihop med vem som helst? Det ska väl vara några känslor och fyrverkerier inblandade? Om hela poängen bara var att skaffa kille/tjej fort som fan hade jag fan redan varit gift och på smällen.

Kanske övertolkar jag dessa utspel, det är inte alls omöjligt, jag har många tendenser att elda upp mig för löst ryckta uttalanden. Och för att slå in en öppen dörr, men det här MÅSTE ju bero på alla dessa romantiska komedier där alla liksom bara ”you complete me” till höger och vänster. Denna längtan efter att få bli någon annans pusselbit där man liksom bara smälter samman till en stor… Person.

Du ser, jag talar i motsägelser här. Å ena sidan vill dessa kvinnor beklaga sig över att ingen i hela världen vill bli in a relationship och samtidigt skall denne vara perfekt. Jag blir fan tokig. Varför beblandar jag mig med dessa människor? Och varför anser de inte att de är HELA FRÅN BÖRJAN och inte någon bit som behöver kompletteras?!!

Står och frustar här på jobbet nu. Blir alldeles för lätt ”till mig”.

Hoppas Kristianstad bjuder på lattjo helg!

”Buhu, ingen vill bli min kille”

En annan sak som jag kom att tänka på, här på jobbet (jobbar idag! Känner mig som en riktig människa som inte spenderar sina dagar kedjerökandes framför hantverkare!) är pga. en twitterdiskussion jag haft under förmiddagen. Inga förvånade miner där egentligen, jag hänger osunt mycket på twitter. För att inte återberätta hela samtalet så är den samlade kontentan att signaturen @solidaritet (i ett sammanhang) menade att jag  förmodligen skulle bli en ”mycket bra flickvän”*. Jag är införstådd i att detta såklart(?) var i all välmening, och jag tror att ganska många kvinnor (ok, generaliserar utifrån de kvinnor som finns i min bekantskapskrets) skulle bli alldeles eld och lågor av detta uttalande. ”Wow! Jag anses vara bra flickvänsmaterial! DET FINNS HOPP FÖR MIG!!” etc.

Jag som alltid ska hålla på och krångla till det mesta blev så såklart tjurig pga. detta. Inte av den goda tanken utan att det verkar anses vara en komplimang att man som kvinna är, i brist på bättre ord, ”godkänd” som flickvän. Att det vore något alldeles särskilt att sträva efter, liksom ett bevis på att jag är värdig. Flera gånger tycker jag mig träffa kvinnor (i min egen ålder) som hela tiden klagar över att andra (män?) antingen utnämnt dem till ”kompis-tjejer” eller inte alls kommenterat huruvida de är flickväns-tjejer. En av måttstockarna för detta fantastiska epitet är bland annat att om man är grov i mun eller ”knullar runt” är man mer kompismaterial än flickvän. Man bara 1920-talet ringde och ville ha tillbaks sin trötta kvinnosyn? Eller?

Jag tycker fan inte att NÅGON besitter egenskapen ”bra flickvän/pojkvän” som om det vore en genetisk funktion. Alltså, antingen så behandlar man sin nuvarande/kommande partner på ett bra och trevligt sätt och denne gillar detta, eller så blir det något knas** och relationen bryts upp. Om den ena partnern är otrogen i relationen pga. missnöje/valfri anledning, gör det denne till en ”dålig” pojkvän/flickvän i så fall? Och är man då för evigt dömd till detta?

Handlar egentligen alla relationer om att man i dem behandlar partnern eller vännen utifrån dennes sätt att vara på och på så vis uppstår ett slags ”unikt” förhållningssätt, både gentemot den andre och dig själv. Sen att vissa personer är softare än andra, det är ju inte heller något slags allmänt jävla fakta.

Kanske har detta att göra med någon slags revolterande ungdom från min sida, när jag är 35 kanske jag bara sitter och TRÅNAR efter att någon ska definiera mig som hustrumaterial och vem som helst får gärna put a ring on it.

Detta blev ännu ett bevis på att jag, som min handledare till min B-uppsats en gång sa, ”borde lära mig att tänka först – skriva sen”.

*Inte som i HANS flickvän alltså, utan till ”någon”.

** Förtydligande: Utesluter alla misshandlartyper nu, tänker mer ”vanliga” förhållanden/flickvänner/pojkvänner.

Re: Om mitt namn kunde stämma in på den jag önskar att jag var

Han heter alltså WOLF i förnamn?! Nyfikenheten kring vad dessa arma föräldrar tänkte är ju total. Pappan är säkert någon slags gammal veteran. ”Denna min son, han är en RIKTIG varg, precis som jag, som slogs för nationens heder i The ‘Nam.” Eller något sånt. Är värdelös på att i text imitera stereotypa amerikanska män.

I alla fall, jag tänkte på något HELT annat när jag läste ditt inlägg. Något som gjorde mig så jävla sur på mig själv. Nämligen att jag i några sammanhang på jobbet fantiserat om att gifta mig med två (löst beskrivet) kollegor vars efternamn är Winter respektive Wolf. Detta vore förmodligen det mest episka efternamnet någonsin; Winter-Wolf. Det jag däremot surnade till över var ju att jag gick in i någon slags trött kvinnofälla och tänkte uppenbarligen att jag (och mitt efternamn) skulle bli fulländad om jag ingick något slags giftermål. Alltså va..fan? SÅ KAN JAG JU INTE TÄNKA! Inte som ”medveten” kvinna!! Kanske om jag sammanslöt mig till någon slags Sex and The City-feminist(!?) men nja, jag är nog bättre än att definiera mig själv utifrån vilka män och deras efternamn jag gifter mig med, eller? Blev det alldeles för ”jag har läst 7,5 p. genusvetenskap på SU” nu eller? Dock att det är, oavsett, ett för jävla mäktigt efternamn. Det måste jag erkänna.

Re: Re: ”Om världen existerar då”.

Det är ju intressant att du säger det, att det fortfarande finns en chans till överlevnad efter 2012. Dock att jag inte riktigt tror på den där domedagsbilden som just filmen levererar. Jag har mer varit inne på något slags religiöst spår. Jag och min gode vän Tim (som jag tidigare nämnt här bl.a.) har för flera år sedan haft en stark tro till den domedagsvarianten av 2012 där Gud (??) väljer att göra någon slags uppryckning av folk, förslagsvis troende. Orkar ej googla upp detta men så som jag minns det kan det gälla endast Jehovas, oklart dock.

Efter att dessa frälsta typer rycks upp (nakna! Ur kläderna!) så ska sju års helvete och olycka bryta ut på jorden, för att typ straffa/testa oss gudsförgätna idioter. Här kommer min och Tims BRILJANTA plan in.

Efter ett noggrant räknande kom vi fram till exakt hur mycket gredos vi skulle behöva köpa för att varje dag berusa oss, i sju år. I SJU ÅR. Av någon slags orimlig idé tyckte vi nämligen att bästa lösningen på pina och plågor utanför fönstret var att fylla Tims 47 kvm stora lägenhet med tetrapak av Gredos. Det kan i någon stund av processen också ha nämnts att ”ravioli är ju gott och tar inte så stor plats” men någon närmre fundering på mat är tveksamt om vi gick igenom.

Det här är alltså förmodligen det ultimata beviset på att 19-åringar ÄR för unga för att köpa på systemet. Och kanske i förlängningen också ett bevis på att jag idag som nybliven 24-åring förstår att OM jorden går under måste jag ladda upp med några fler förnödenheter än billigt pissvin.