Tag Archives: Ärlighet

Killar?

Hej Kalle, var har du tagit vägen? Har du blivit förstörd av natten? Spelar inte så stor roll egentligen, du har väl sommarlov nu och är ute och lajjar i Stockholms alla parker. Gott så!

Ja iallafall, jag duschade tidigare idag och funderade en god stund på en grej.

Alltså jag vet att det är till att generalisera grovt men vad är ”greeejen” med att killar alltid (??) klämmer mitt på schampooflaskor och tandkrämstuber? Alltså, som du vet så bor jag ju ihop med den här dooden som benämner sig själv som redaktören, och jag vet inte om det skulle spela någon roll huruvida vi var ihop eller inte, men nu är vi ju inte det va. Och jag tror egentligen inte att det här är något jag direkt stör mig på, detta evinerliga klämmande på förpackningar på mitten, och gärna med lite kraft också. Jag bara liksom… Undrar?

Jag tycker mig ändå ha sett det här i flera karlars beteende och för mig är det helt oförståeligt. Jag menar, man får ju snarare ut mindre om man klämmer på mitten tillskillnad från om man lätt trycker högst upp på förpackningen, eller? OBS det här inte ett sånt där killar fäll upp toaringen föffan!!-manifest, delvis för att jag don’t give a fuck hur varken den eller tandkrämstubarna ser ut. Kan väl iofs när det gäller ringen tycka att det är ”snyggast” om den är helt nedfäld, med lock och allt alltså. Men ja, det gör som sagt detsamma.

Gör du så här, klämmer du på mitten av förpackningarna så de blir helt skarriga i plasten? Eller har du ett sånt där lätt handslag som vi kvinnor? För jag menar, just var kommer det här ifrån? Det är ju knappast biologiskt betingat att män måste klämma hårdare på grejer så fort dom kommer över tandkrämstuber och tomatpuréförpackningar.

Jag förstår inte! Står karlarna där i duschen och ba ”NNNGGGHHHH åååhhhh måste ha schampoo så JÄVLA MYCKET NU, SÅ SJUKT MYCKET!! Rakt av!! Ner i min hand nu, jag klämmer SOM FAAAN!!!”

Annonser

”Och det står jag för”

Har tänkt på en sak, såg just senaste avsnittet av Tonårsliv, och, utan att avslöja för mycket av den rafflande handlingen, så kan jag berätta att anorexiatjejen Joanna hade sin bästis Malin över på besök. De sov i samma säng och berättade hemlisar för varandra, eller ja, nåt i den stilen. Skitsamma egentligen.

Vilket som, den här Malin skulle berätta vad hon tyckte bäst om med Joanna, typ sånt där som att hon var snäll och lyssnade bra på problem och alltid ställde upp. Sen säger Malin; ”ja men Joanna, hon är bra sådär för hon är alltid ärlig. Hon går inga omvägar kring det hon ska säga, hon säger ALLTID vad hon tycker” (fritt citerat, minns faktiskt inte exakt vad hon sa, men du hajar essensen).

Det här tror jag att jag funderat på förut, men det hela föll väl i glömska tills idag. Varför likställer ”folk” ständigt det här med att säga vad man tycker med ärlighet? Så om jag tycker att du är ful och tråkig, är jag ärlig då? Eftersom jag säger vad jag tycker?

Nu är jag inte ett särskilt stort fan av att ärlighet som egenskap hos människor överhuvudtaget, jag tycker inte att en relation nödvändigtvis måste grunda sig på total ärlighet utan snarare tillit och tja, respekt. Men visst, det är klart att det kan vara halvviktigt att ens vän/partner/man/hustru är relativt ärlig med en, men det är väl förutsatt att det inte ska finnas mycket att vara oärlig om, för att man ska vilja gänga med personen från början? Eller? Har jag missuppfattat här?

Känns inte hela grejen med att sätta ärlighet och att säga vad man tycker på som synonymt rätt pasé? Är inte det som att behöva berätta att man står för det man säger, typ; ”jag älskar kött och det står jag för. Som att man ständigt ifrågasattes för sin, eh, ärlighet kanske?

PS. Det går fortfarande rätt dåligt med hemtentan, men jag har i alla fall worddokumentet öppet och har formaterat i ”layouten” så någonstans är man väl på väg. DS.