Tag Archives: Bob Dylan

GOD JUL

(För den som inte redan visste: detta är något av det mest bisarra som finns på youtube)

Annonser

Every Grain of Sand

Sandkorn i 250-gångers förstoring. Fint va!? Så kan man lyssna på den här låten under tiden (denna låt som för övrigt är en av de vackraste som Bob Dylan någonsin spelat in).

Bob

Missade ju den gode Bob Dylans födelsedag nu. Eftersom jag varit en stor Bobfantast en gång i tiden (mindre numera) så tänkte jag bjuda på min topp tre Bob Dylan-låtar du kanske inte kände till!!!!! Tjoho.

1. When He Returns.

Från den superkristna plattan Slow Train Coming. Om man är rabiat religionshatare så lär man inte gilla den här låten, men om man kan tillåta sig att känna lite av Bobs uppenbara passion så är den fan lite… fet.

Bästa line:

Truth is an arrow, and the gate is narrow
that it passes through.

2. Black Diamond Bay

En jävla doldis det här. Från Desire där alla andra låtar, det ska ändå sägas, egentligen är bättre än den här (framför allt Isis och Oh Sister). Men ändå har den ju något, gillar egentligen mest fraseringarna. Lyssna till exempel från 1:40 och framåt, hur han fraserar när han sjunger:

”Pardon, monsieur,” the desk clerk says,
Carefully removes his fez,
”Am I hearin’ you right?”
And as the yellow fog is liftin’
The Greek is quickly headin’ for the second floor.
She passes him on the spiral staircase
Thinkin’ he’s the Soviet Ambassador.

Riktigt härligt.

Bästa line:

Then the volcano erupted
And the lava flowed down from the mountain high above.
The soldier and the tiny man were crouched in the corner
Thinking of forbidden love.

3. High Water (For Charley Patton)

Från Love and Theft. Kan vara den coolaste låten som skrivits. På ricko alltså. När kören kommer in vid 0:34 vill jag flytta till Kansas av ren princip. Och banjon! BANJON!

Bästa line:

They got Charles Darwin trapped out there on Highway 5
Judge says to the High Sheriff, ”I want him dead or alive,
Either one, I don’t care”
High water everywhere

Dåtid och nutid i en och samma video

En fin (och kort) bakom-kulisserna-film om videon till Johnny Cashs cover av av ”Hurt”. Alla som är med talar om hur de aldrig sett något liknande i musikvideo-väg, och vad vet jag, det stämmer kanske. Visst får man ju ångest av att se den glade och levande Cash kontrasterad med den skröplige gubbe som sitter vid pianot.

Men som den gamle Dylan-entusiast jag är så vill jag ändå framhålla något. Även den gode Bob släppte en video som varavde nytt och gammalt material. Låten, Series of Dreams, är inte lika ångestladdad men minst lika kraftfull. Videon å sin sida är lite mer… 1989, men själva konceptet är detsamma. Minst lika vackert och drabbande om ni frågar mig, vilket ni ju gör, åtminstone indirekt. (framför allt från 2:00 och framåt).