Etikettarkiv: Fan stackars dumma jävla bastuman

Re: Sent omsider men….

Mjo, jag kan hålla med om att den ”nedtonade” skissen är ganska rolig i sammanhanget. Däremot vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen, har inte sett den.Vet inte om jag vill se den. Vet inte riktigt hur jag känner inför att vår kultur har möjliggjort den typen av produktioner. Om någon någonsin kommer att skriva en ”The Decline and Fall of Western Culture” så kan jag se förordet framför mig:

”Allt hade gått hyfsatt bra i Väst under sisådär 6-700 år. Och visserligen var det mycket skit på g med koldioxid och hela den prylen, och Kina, Indien och Brasilien hotade den globala hegemonin, men det var ändå helt OK bra liksom. Början på slutet för Väst som vi känner det var när man började göra filmer om mänskliga tusenfotingar som bajsade varandra i munnen. När det stod klart att detta  dessutom blev en ‘snackis’ så var det ju liksom ingen idé att hålla på längre.”

Okej. Så varför hakar jag upp mig på den här skitfilmen?” skrev du för övrigt. Ordvits?

Men bastumannen däremot, där kan jag verkligen sympatisera med dig (och honom). Man vet ju inte riktigt vad man ska säga. Det mest bisarra i hela historien är ju att det hela gick åt helvete för att den där finnen (som inte dog) för första gången fick en motståndare som givit sig fan på att inte ge upp (den döde ryssen). Så när det för första gången liksom var ”match på riktigt” så jaaa… blev det match väldigt mycket på riktigt. Men stackars bastuman, återigen.

Sent omsider men….

Okej, har ju uppenbarligen via facebookchatten delgivit dig om min sjukliga fascination av att flika in (hehe) beskrivningar av nära vänskaper som ”human centipedes”. Det kanske känns något avslaget att blogga om det här nu, jag menar, den största hypen har ju helt klart blåst förbi internets ängar. Dessutom har jag för någon månad sen nästintill bombarderat min twitter med massor av frågor kring filmen, emottagit sms från twitterkompisar där Human Centipeden beskrivits ur erotiskt perspektiv. Et Cetera. Jag har alltså varit ganska besatt.

Detta förvånar mig enormt.

För att visa på någon slags självinsikt kan jag meddela att jag är otroligt känslig för allt som har med filmisk/dramaturgisk ”smärta” att göra. Kan inte för mitt liv med att se blod och ond bråd död. När den här bastumannen dog i VM såg jag löpet samtidigt som jag köpte cigg på pressbyrån vid Sergels torg. Har sedan dess SVÅRT för att passera det pressbyråt, bara för att det påminner mig om hans död (sidohistoria, jag vet, värdelös på att hålla en röd tråd).

Alla gånger jag sett bioaffischer för Saw och fan vet vilka andra plågsamma filmer så blir jag bara sur. Jag väser tyst för mig själv och/eller mitt sällskap: ”varför i helvete ska man göra en jävla film där de bara skadar varandra?! VA!!”.

Oviljan och oförståelsen finns där alltså. Okej. Så varför hakar jag upp mig på den här skitfilmen? Är det grupptryck bara för att det har varit ett jävla tisslande och tasslande? Det borde ju snarare (försök till självkännedom igen) göra att jag tog direkt motstånd. Jag är lite lagd åt det hållet nämligen, ska vara ”emot”.

Men inte nu. Nu har jag insupit allt jag kunnat insupa utan att faktiskt SE filmen, jag har youtubat klipp och skrattat mig skräckblandat fördärvad, jag har läst wikis, jag har tvingat samtliga vänner och kollegor att spekulera i detta.

Så här i efterhand kan jag ju inse att jag varit rätt jobbig, även om jag erkänner det motvilligt.

Men du, Kalle. Du måste väl ändå hålla med om att det är liksom så fruktansvärt roligt att den tyska doktorn har sina ”patienter” där framför sig och liksom visar upp en så helvetiskt dålig teckning på hur operationen ska gå till? Det är liksom för… Mycket.

Ha.. Hahaha.