Etikettarkiv: Hemmagjord müsli

Skogsexotismen sprider sig

Ja, jag vet inte jag. Om det finns något vi urbana svenskar gillar att slänga oss med så är det ju hur vi ”tappat kontakten med naturen”. Stor oro spreds för några månader sedan när City kunde avslöja något i stil med att två av tre innerstadskids aldrig hade sett en myra. Eller något åt det hållet. 

Att det här är en exotism är det ju inte tu tal om. (Det här är väl samma mekanismer som får människor att köpa det där jävla ”Saltå Kvarn”, vilket vi ju för övrigt diskuterat tidigare.) Men jag börjar tröttna. Finns det något mer ointressant än stadsbor som beklagar sig över att de inte längre har samma ”relation” till åkern som 1700-talets bönder. ”Vi ser ju inte tecknen längre, vi skulle inte överleva en dag utan bakmaskin [nåja] och internet”. Och som svar på det kan man ju bara säga: nä. Vi skulle fan inte överleva en dag. Och var glad för det, för det var ett sjuhelvetes jävla slitliv dom levde på den tiden.

Senast i raden av att ägna sig åtden här typen av banala tirader är P1:s Kulturnytt. Såhär skriver recensenten om någon nyutkommen bok som handlar om ”skogen”. (Och märk väl att vi här inte talar om skogen som i ”plocka svamp, skogsbruk och friluftsdag”. Här snackar vi skogen á la Kerstin-fucking-Ekman. Skogen som ett mytiskt väsen som liksom leder människorna rätt i deras utsatta liv och där skogsvarelserna härskar sedan urminnes tider och bla bla bla) Såhär skriver (pratar egentligen) recensenten:

”Vi ser en film som utspelar sig i Värmland och min son säger: De är lantisar. Förresten är du också en lantis, mamma. Och jag tänker: Nu får det vara slut med den overksamt föraktfulla totalurbaniseringen, du ska ut och plantera skog. Men det kommer ju aldrig att hända, för vi kan inte skogen.”

Nej, vi kan ju inte skogen. Vi känner den inte. Vilka är det då som gör det? Vilka är det som kan skogen? Säkerligen inte folk som är anställda av SCA. Kanske samerna, dom kan fan skogen. Någon gammal övervintrad bonde i Småland, han kan nog skogen han med. Tjolahopp. Här kommer infödningarna som känner skogen. Lite Avatar här, lite Gudarna måste vara tokiga där. Dom har ju sån kontakt med naturen infödningarna, kenyanerna, eller aboriginerna, eller nej jag menar samerna. Eller vad fan. Öhhh, Pocahontas? Men Afrika då!? Ja, så säger vi. I Afrika har man kontakt med skogen, det är jag hundra på. Huga Huga. Hakuna Matata.

”Skogen kommer snart inte att finnas mer. Både människa och natur kan bara åse den slutgiltiga avverkningen. Sår och stubbar.”

Det finns mer skog i Sverige nu än det fanns på 1800-talet. Visserligen planterad och steril sådan, men likväl. Men just det, det är ju inte skogen vi syftar på här, det är ju skogen. Pocahontas liksom.

Pyttsan säger jag bara. Pytt. San.

Samerna från 70-talet är not impressed.

Annonser

Re: Tjaba hej, vi syns när vi syns okej?

Kefir! En helt klart underskattad fil. Lite sur, tydlig jästsmak och kan med fördel avnjutas vid en litet högre temperatur en ”vanlig” fil. Jag tycker ofta att fil i allmänhet är för varm. Att ställa fram fil på bordet och äta en halvtimme senare går bort. Det är som bekant ”kylskåpskall” fil som Ernst Brunner dricker. Å andra sidan får den naturligtvis inte vara för kall, men oftast försvinner den värsta kylan efter några minuter i tallriken.

Jag är inte mycket för sockriga produkter i fil, men om man vill pröva något nytt så kan man ha i lite lite honung i kefiren. Personligen tycker jag det är en omedelbar hit. Om man inte har honung kan man ju ta lite socker, men det känns ju å andra sidan lite barnsligt och white trashigt. Nej, köp lite honung och ringla ner i kefiren. Sen kryddar man med lite kanel ovanpå det. Sen öppnar man en Sofiero och avnjuter det hela.

Ingen jävla hemmagjord müsli.