Etikettarkiv: Jag ska döpa min dotter till Maria Eufrosyne och min son till Alexios Komnenos

Vikten av att heta något vackert

Den som råkar ha oturen att ha mig som vän på diverse ”sociala medier” har under den senaste veckan råkat ut för onaturligt mycket prat om Konstantinopel (vad som är naturligt mycket prat om Konstantinopel återstår att avgöra). Detta har ju även avspeglats i ett aningen uppspelt inlägg här i bloggen från min sida rörande pelarhelgon.

Tror egentligen hela min fascination kring de gamla byzantinarna har sin upprinnelse i att jag tycker många av de grekiska namnen är så vackra. Sug på det här liksom:

Alexios Komnenos
Narses
Nikeforos Fokas
Konstantin Dragases
Maria Eufrosyne

Det här är ju aningen för excentriska namn för att man ska komma undan med dem idag. Men fan alltså. Något av det här måste man ju kunna klämma in som mellannamn åt presumtiva barn?

Nåja. Anledningen till den senaste tidens ”peak” i mitt intresse är att jag läst en bok vid namn ”Byzantinsk historia” av den gamle antik-nestorn Alf Henriksson. Det är en märklig bok. Henriksson behandlar sitt ämne på ett sätt som bara ankommer på folk som samlat på sig ett så enormt vetande att de uppnått något som väl måste kallas arrogans. Boken är fylld med snusförnuftiga kommentarer som ”och vid denna tid behärskades Smyrna av Paulos Mamonas, om det nu kan intressera någon” (man ba ”ja, jag läser ju boken”) och ”sedan stacks ögonen ut på hela kejsarfamiljen, vilket naturligtvis var hemskt för alla inblandade”.

Stundtals är det dock, i mina något påverkade ögon, ganska roligt. Och eftersom jag inte har mycket bättre för mig (man har ju sällan det) så delger jag nu en favoritpassage.  Här är det den osmanske sultanen som ska avge dom i ett tvistemål inom den palaiologiska kejsarätten. Det lakoniskt konstaterande tonen i den här passagen är fullständigt oersättlig.

”Sultanen hörde majästetiskt på, ställde alla palaiologerna till svars och dömde dem i klump till döden, men på framställan av storveziren Ali pascha återkallade han raskt denna dom och nöjde sig med att sticka ut ögonen på några av deras rådgivare.”

(Nu följer en mer högstämd del av detta blogginlägg som med fördel kan läsas samtidigt som man lyssnar på den här ortodoxa hymnen, som har sitt ursprung i det sena Konstantinopel.)

Henriksson sätter dock i bokens slutrader på ett ganska fint sätt fingret på hela min bild av livet i Konstantinopel (den lilla jag hunnit bilda mig). Trots att jag nu läst en bok på 500 sidor om deras historia, känner jag inte att jag har någon direkt förståelse för hur de tänkte. En invändning mot boken möjligen, men kanske lika mycket talande för hur annorlunda byzantinarnas liv var. Kolla bara på statistiken:

”Av det östromerska rikets 107 envåldshärskare dog bara 34 i sina sängar [!!!!]. Den sifferintresserade kan räkna till 65 revolutioner genom de skiftande tiderna och notera att av Konstantinopels patriarker har 140 förjagats, 41 abdikerat frivilligt, 3 förgiftats, 2 dolkmördats, 1 halshuggits, 1 bländats, 1 strypts och 1 hängts.
/…/
I byzantinarnas rike tycks de ofta ha burit sig ovanligt åt, och deras tankar om mångt och mycket liknade knappast våra tankar. Mycket som står skrivet om dem verkar främmande och sällsamt, och avståndet till deras förgångna värld känns lyckligtvis nästan alltid stort. Tidvis ser det ut som en saga.

Annonser