Tag Archives: Jag vill inte ha det på beloppet

Re: Re: Återigen detta belopp, denna summa, denna semi-myt”

Ja, naturligtvis borde man svara ”Ja, tack”. Spontant kan jag dock känna att jag i den situationen blir erbjuden något (att ta ut pengar), även fast det erbjudandet är framställt i form av en fråga som förutsätter att jag inte vill ha själva erbjudandet (!?). För mig blir ”Vill du ha det på beloppet” lika med ”Vill du ta ut pengar?”. Därav mitt ”Nej, tack”.

Men det vackra här är ju att jag faktiskt också svarade ”Nej, tack” och kassörskans reaktion var ”Varsågod”. Vilket med andra ord bör innebära att även hon tolkar belopp-frasen på samma sätt som jag. Eller så tog jag ut pengar av henne utan att jag märkte det? Då var det i sådana fall därför hon sa ”Varsågod”. Skulle ju vara snopet om det var så.

Men det här väcker ju också frågor om det här ”Ja, tack”. Då tackar jag alltså ja till deras erbjudande om att slippa ta ut pengar (”Varsågod”). Frågan är ju då hur de reagerar om man blir överdrivet glad och tacksam när man ställs inför det erbjudandet. Kan det hela liksom vändas ett helt varv då och de tror att man faktiskt vill ta ut pengar?

– Vill du ha det på beloppet?
– Du, det vore verkligen jättebra. Ordnar du det? Kan man göra det här?
– ….?

Re: Re: Återigen detta belopp/summan

Gud. Nu har det spritt sig till Stockholm. Till en museibutik? Vill han ta ut pengar där…? Så långt har det alltså gått. Nu kan man ställa sig i kassan till Cosmonova och ba ”Jag tar ut en femhundring tack”. Fyfan. Tack för det.

Topp tre mystiska formuleringar.

1. ”Vi går ut och värmer upp i rektangulära cirklar.” Christer Abrahamsson, hockeytränare.

2. ”Vilket ansikte hade du innan dina föräldrar föddes?” Koan, trad. zenbuddhism.

3. ”Vill du ha det på beloppet?” ICA, Coop, okänd.

 

 

När man ändå är igång kan jag inte undvika att delge några fler av Christer Abrahamssons genialiteter.

– Som man brukar säga, rötterna går aldrig ur.

– Jag gick in i det här med öppet ansikte.

– Kom igen grabbar, dom har också en dålig målvakt!

– Det gick trögt i första perioden, men sedan gick ketchupflaskan i topp!

Glad söndag!

 

Återigen detta belopp/summan

Åter till den eviga frågan, ”vill du ha det på beloppet?” Eller, ”summan?” Bara att utreda vad som gör att vissa kassörskor frågor om ”summan” och andra om ”beloppet” vore intressant. Men detta är icke ämnet för dagen. På sistone har nämligen den här problematiken tagits till nya, absurda, fullkomligt svindlande höjder.

Igår var jag på Apoteket. Jag köar bakom en kvinna som är i färd med att betala. Samtidigt som hon drar kortet säger hon:

– Jag vill ha det på beloppet.

!!!

Hon sa det innan någon ens frågat! På Apoteket? Vad fan!? Inte kan det väl rimligtvis vara så att APOTEKET ställer den där jävla frågan? Dom ska väl ha lite mer stil och klass än så?

Kassakvinnan frågade inte mig om beloppet vilket måste innebära att hon som betalade innan mig har internaliserat hela den är grejen i sitt dagliga handlande. Hon har fått den där förbannade frågan så många gånger att hon givit upp och rent mekaniskt säger ”Jag vill ha det på beloppet”.

Det är helt sjukt! Men jag säger då det, The Man ska inte få kuva mig. Jag vägrar rätta mig i ledet, varje fråga om belopp eller summa eller vad fan du vill kommer av mig besvaras med ett förvånat och ytterst Stockholms-drygt:

-Ursäkta? Nu förstår jag inte alls vad du pratar om. Beloppet? Vad är det? Och vad är det här ”det” som jag eventuellt skulle vilja ha beloppet på? Nej, jag förstår inte alls vad fan du står och säger.

Vill du ha det på beloppet?

Åh, du stockholmsbo! Nu vet jag att jag är på landet. ”Hur då?” frågar du. Jo, det ska jag berätta för dig. Idag fick jag ”frågan”. Frågan man alltid får i matvaruaffärer så fort man lämnat pendeltågslinjerna.

Vill du ha det på beloppet?

Jag orkar i nuläget inte skriva ett långt utlägg om hur mycket jag hatar den frågan eller hur fullständigt obegriplig jag tycker den är. Jag kan bara säga (skriva) att jag idag började skratta när jag fick frågan och det tänker jag fortsätta göra. Min stilla protest mot denna avart till mänsklig kommunikation. Eller så tänker jag fråga tillbaka:

Vad är ”beloppet”?

Vad är ”det”?

Varför skulle jag inte vilja ha ”det” på ”beloppet”?

Med detta lämnar jag det rent semantiska därhän. Det rent faktiska: jag inser att de frågar mig huruvida jag vill ta ut pengar. Men om jag skulle vilja göra det, kan jag inte bara be om det? Vet inte riktigt vad det är som gör mig så irriterad med det här. Det har nog med att göra att hela frågan är så fullständigt överflödig, den är så meningslös, den tvingar in mig i en interaktion som inte har någon funktion överhuvudtaget. Jag vägrar.