Etikettarkiv: Johan Jönson

Fredagen firas med Björn Dixgård

I vintras (nu ÄR det vår oavsett vilket helvetiskt väder Uppsala behagar bjuda på just idag) tjatade jag ju om Johan Jönsons fantastiska diktsamling Livdikt.  Idag råkade jag snubbla över en av mina favoritdikter när jag bläddrade igenom den. Det är en fantastisk parafras på en Tranströmer-dikt som dyker upp som ett ett stort lugn mitt i ett flöde av maniska och nästan aggressiva beskrivningar av dödskampen hos en nära vän till dikt-jaget. Tranströmer-dikten först (som naturligtvis också är helt enorm).

Den som ligger på rygg under de höga träden
är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals

kvistar gungar fram och tillbaka,
sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid

Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen.
Bryggorna åldras fortare än människor.
De har silvergrått virke och stenar i magen.
Det bländande ljuset slår ända in.

Den som färdas hela natten i öppen båt
över de glittrande fjärdarna
ska somna till sist inne i en blå lampa
medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.

Så Johan Jönsons (titellösa) parafras:

Den som färdas länge i bil
lyfts till slut av vägarna,
deras magiska monotoni,
deras rhizomatiska sträckningar
genom skogar, åkrar
och utspridda samhällen
under okända stjärnor.
Redan tio på kvällen
är i stort sett hela Sverige
nedsläckt och okänt. Det är
därifrån jag kommer,
och dit vill jag återvända.

Så tar vi helg på det! Jag avslutar med en finstämd bild på Björn Dixgård.

Annonser

Tankarna helt låsta i den specifikt mänskliga tanken att inte längre vara människa.

Sorry att jag tjatar om den här Johan Jönson men… han är ju bara så braaaaa.

Kropparna blir kvar
på kärlekens övergivna sida.
Där förnekar de
…det som blivit.
Könets rus stegras
och blandar samman glömska
och hämnd.

Vad vet händerna
som smekt
och arbetat
så mycket –

Tankarna upprepar att han vet vad han gör. Att han är som en nukleärt strålande härd av rent liv strax innan det upphör. Tankarna kan inte längre tänka enligt sin biologiska bestämning på möjligheten av fortsatt liv. Tankarna helt låsta i den specifikt mänskliga tanken att inte längre vara människa.

Kanske kräver tvåsamhetens löfte en sorts glömska, för att inte övergå i livslögn. Eller att löftet som man lever i, och är radikalt beroende av, riktas framåt, som en förhoppning om någonting som ska bli