Tag Archives: Musik

Malmö/Patrick Watson

Att det ska vara så satans svårt att hitta någon att bo med då. Jag söker med lykta och en jävla Batman-lampa efter någon som vill dela en trea med mig i Malmö nu i vår, men det går än så länge så där. Inte alls faktiskt.

När frustrationen över detta tar sig  alltför drastiska uttryck (sliter hår, slår in väggar osv) lyssnar jag på den BRILJANTA Patrick Watson. Har förstått att det finns någon jeppe som heter Patrick Wolf också. Har aldrig lyssnat på karlfan, men han kan omöjligt vara bättre än Watson.

Tracy’s Waters

Dåtid och nutid i en och samma video

En fin (och kort) bakom-kulisserna-film om videon till Johnny Cashs cover av av ”Hurt”. Alla som är med talar om hur de aldrig sett något liknande i musikvideo-väg, och vad vet jag, det stämmer kanske. Visst får man ju ångest av att se den glade och levande Cash kontrasterad med den skröplige gubbe som sitter vid pianot.

Men som den gamle Dylan-entusiast jag är så vill jag ändå framhålla något. Även den gode Bob släppte en video som varavde nytt och gammalt material. Låten, Series of Dreams, är inte lika ångestladdad men minst lika kraftfull. Videon å sin sida är lite mer… 1989, men själva konceptet är detsamma. Minst lika vackert och drabbande om ni frågar mig, vilket ni ju gör, åtminstone indirekt. (framför allt från 2:00 och framåt).

Rysningar

Enligt den här studien så går det (i varje fall teoretiskt) att förutsäga vem som kan få ”rysningar” av musik och vem som inte kan få det.  Det visar sig att de som ryser ibland, när de hör bra musik, har vissa gemensamma egenskaper.

Den enskilt viktigaste faktorn för om man känner rysningar när man lyssnar på musik var ”openness to experience”, det vill säga någonslags öppenhet inför musiken som medium.

De som lyssnade på komplex och reflekterande musik hade större chans att få rysningar, men rysningar verkar inte vara kopplade till vissa specifika genrer.

Ytterligare en faktor som bestämmer mängden rysningar är hur mycket man lyssnar på musik – mer musiklyssnande = mer rysningar.

Det här ger mig rysningar (”sa han lakoniskt”)

Malmö, musikens stad

I övrigt orkar jag inte ens kommentera det här med att Malmö kliver in i Secon Life 2009 och inte typ… 2005 (eller när det ens var lite ”coolt”). Har vetat om det hela i ett dygn nu och redan läst och pratat mig mätt om det.

Nej det jag nu ska kommentera är det här med vår fantastiska innergård här nere i lilla Danmark. Den är rätt stor och trevligt prydd med blommande jasminträd eller japanska körsbärsträd, vet inte vilka det är faktiskt men sådanna där rosa som finns i Kungsträdgården (*har bara Stockholmsreferenser i mitt liv*). Nog om det, bra innergård alltså. Dock verkar gårdens ungar generellt sett ha den här ytan som ett slags, ja vad ska man säga, fritids. Där driver de runt och spelar boll (fast det tydligen är förbjudet) och cyklar och stojar. Kul liv och så, det ska man ju låta dom göra. ”Bara barnen är glada” som man brukar säga.

Men idag är det något förbannat stolpskott, som troligtvis inte har alla hästar i stallet, som har ställt ner ett jävla piano på gården. Säkert i någon idiotisk tro om att ”om jag ställer mitt piano här så hämtas det säkert av någon glad prick som gärna bär ett ton tungt musikdon!”.

NEJ!!

Nej, för du, dumjöns som ställt pianot på gården, vet du vad som händer?! Jo att dessa lösdrivande barn roar sig i TIMTAL med att spela ”musik” på pianot?! Sen fan i tidig eftermiddag har man hört ett evigt klankande av höga och mörka klaviaturtoner. TJONG TJONG KLONK KLONK och sedan egen komponerad sång till denna melodi. Dock kommer sången generellt sett efter piaonspelandet så det här med multi-tasking verkar inte riktigt vara 2000-talisternas melodi. Det ska jag banne mig komma ihåg när jag jobbar ihop med dom om 20 år.