Tag Archives: Nya rön

Det häftigaste jag läst på hela året

Håller just nu på att läsa den här boken.

Den handlar om hur livet steg upp på land (se LUNGFISKAR del 1 och del 2), men också om hur däggdjuren sen tog steget tillbaka till vattnet efter att dinosaurierna gjort sitt uttåg ur historien. Mycket fascinerande alltihop.

Men det mest fascinerande så här långt nämns i en bisats. Det rör delfiner och deras förmåga att kommunicera. Jag vet inte hur mycket av detta som är sant, ren spekulation eller bara vilda gissningar. Men oavsett hur underbyggda den typen av teorier är som följer nedan så är det ändå det helt klart det mest hisnande jag läst under hela 2011.

Helt kort bakgrund bara: delfiner ”ser” ju med hjälp av ekolod. De skickar ut en signal som de sedan får tillbaka och kan tolka (som fladdermöss ungefär). Hur de tolkar den information de får tillbaka är naturligtvis omöjligt att veta, men att de bygger någon form av bild utifrån sitt ekolod är inte otänkbart och kanske till och med troligt. En delfins ekolod är oerhört exakt och avancerat; de kan ”se” skillnader på en centimeter hos föremål på stora avstånd och de kan ”se” in i andra djurs innanmäte (ungefär som vi gör med ultraljud på gravida).

När delfiner färdas sänder de kontinuerligt ut den här typen av signaler (klickande mest, de mer glissande-uiiii-ljuden som delfinerna gör tror man är mer rak kommunikation till andra delfiner) och får ständigt tillbaka de ekon som bygger upp deras seende. Men i och med att de väldigt sällan färdas ensamma, utan lever i grupp, så hör de också de andra delfinernas klickljud. Och om de hör andra delfiners klickljud så kan man också undra om det inte också ”ser”  informationen som döljs i dessa klickljud. Att de alltså inte bara kan tolka sina egna signaler, utan även andra flockmedlemmars.

Delfiner skulle alltså kunna ”se” det alla andra delfiner i flocken ser.

Om det vore så, så skulle det ju sätta ifråga vilken typ av medvetande delfinerna har, och i vilken mening ett självmedvetande skulle kunna utvecklas hos en sådan djurart. Så här skriver Hans Zimmer:

As dolphins travel together in tight bands, the shriek of one member echoes back with its information to them all. No individual has any perception that another dolphin doesn’t share. If dolphins are in fact continually sharing and and exchanging interior and exterior worlds with one another, our notion of self would be meaningless to them. Ceartainly dolphin societies have hierarchies, conflicts over mates, and other marks och societies in which individuals struggle. /…/ But their society may nevertheless be  one of an overlapping network of minds, wandering linked through a transparent ocean.


Annonser

Lungfiskar del 2

Det fanns alltså för många hundra miljoner år sedan fiskar som kunde andas med lungor. Och det låter ju helt sjukt och så vidare… och så kanske man tänker ”ja, det var konstigt förr!”… MEN, ropa inte hej (eller gör det förresten!) för det finns nämligen FORTFARANDE fiskar som andas med lungor. De kallas (föga förvånande): lungfiskar!

Hur mycket lungfiskarna faktiskt har förändrats på 400 miljoner år vet ingen riktigt, men när man ser den här sydamerikanska lungfisken får man intrycket att den nog gått ganska oförändrad genom historien:

Det här är alltså en sydamerikansk variant av lungfisk (Lepidosiren paradoxa, där ”paradoxa” kanske antyder vad dess upptäckare spontant tänkte när hen först upptäckte fisken). Denna variant av lungfisk har visserligen gälar, som framför allt används av unga individer, men de vuxna fiskarna har knappt någon användning för dem. Lepidosiren är en skygg gynnare och blir strax över en meter lång.

Lungfisken finns även i Afrika och består där av en enda art: den över två meter långa Protopterus.

På bilden ovan ser man tydligt de små, antennliknande fenorna som hos de tidiga tetrapoderna kom att utvecklas till händer och fötter. Protopterus lever framför allt i grunda vatten med stor vegetation (alltså ungefär den typ av miljö som man tror att de tidiga tetrapoderna, till exempel Acanthostega,  levde i), men finns också i sjöar. De kan leva månadsvis i kokonger av fuktig lera utan tillgång till vatten.

Acanthostega äts på en del platser i Afrika och där har man också dragit nytta av dess förmåga att ”övervintra” i kokonger. Man gräver helt enkelt upp hela kokongen och kan sen spara den relativt länge i och med att fisken överlever och alltså håller sig färsk.

Så till den coolaste lungfisken: den australiensiska, Neoceratodus forsteri. Den kan bli över 80 år gammal och själva arten är också gammal i sig; minst 100 miljoner år verkar den ha existerat oförändrad. Till skillnad från sina afrikanska och sydamerikanska kusiner kan den dock inte existera helt utan vatten, men kan överleva flera dagar om den hålls fuktig. När den andas vid vattenytan ska det tydligen låta ungefär som när man använder en bälg (vilket man ju ofta gör). Neoceratodus forsteri ser även den uråldrig ut.

Då kan man ju slutligen fråga sig varför de här fiskarna utvecklade lungor till att börja med.  Förutom den uppenbara fördel som redan nämnts (överleva utan vatten) s finns det kanske en annan, mer komplex förklaring till lungorna.

Det är tydligen så att många fiskar bara klarar av att simma ett par minuter i absolut högsta fart – sedan dör de. Anledningen till detta är att deras blodomlopp, som är knutet till gälarna, först syresätter musklerna runt om i kroppen och sedan ger syre till hjärtat. Det innebär att ju snabbare fisken simmar, desto mer syre kräver musklerna, desto mindre syre får hjärtat och detta samtidigt som ju hjärtat egentligen, även det, behöver mer syre. Och till slut dör alltså fisken av att hjärtat inte får syre.

Blodet hos lungfiskarna strömmar dock först till hjärtat och sedan till musklerna (det blod som syresätts av lungorna alltså), vilket gör att de inte löper samma risk att dö av syrebrist som andra fiskar.

Eventuellt kan man alltså se lungfiskarna ha en otrolig fördel när de jagade – istället för att dö samtidigt med de fiskar de simmade ikapp med; så kunde de simma upp till ytan, svälja en munfull luft och fortsätta jakten.

Det om det om lungfiskar. Vilket jävla djur!

Lungfiskar del 1

Denna värld som kallas världen. För X antal miljoner år sedan (cirka 400) kravlade ju fiskarna upp ur havet. Förut trodde man att fyrfotadjuren (tetrapoda djur eller landryggradsdjur) utvecklades ur ”fiskar” (de var ju inte riktigt fiskar längre då men nåja) som var tvungna att ta sig från en vattenfylld pöl till en annan när pölarna torkade ut. Ju mer det kravlades från pöl till pöl – desto mer gynnade evolutionen de fiskar vars fenor blev mer och mer som senare landlevande djurs hovar, fötter, ramar och klövar. Fötterna skulle alltså ha varit ett sätt att överleva när fiskarna inte längre kunde stanna kvar i sina små pölar.

Men: NYA RÖN! Det har med tiden visat sig att de ben som dessa kravlande fiskar hade inte var kraftiga nog för att kunna bära dem på land. Kravel-mellan-pöl-teorin kunde alltså inte vara den fullständiga (eller ens huvudsakliga) förklaringen.

Numera tror man att fenorna snarare utvecklades när fiskarna ”gick” på olika vattenlevande växter och på bottnen av sjöar och hav. Främst bör detta ha varit i olika grunda laguner, där den tidens märkliga tetrapoder kunde ta sig fram snabbt i den tjocka vattenvegetationen. 

Och denna varelse, som alltså mest klafsade runt i grunda sjöar fyllda med vattenväxter och som steg för steg rörde sig upp på land, såg ut som en salamander med ett huvud som ett toalett-lock (fast en meter lång). Här nedan en Tulerpeton.

De här djuren hade både gälar och lungor. Gälarna användes både för andning och under jakt – genom att öppna gälarna kunde dessa tidiga tetrapoder ”suga in” sina byten in i munnen (vilket fiskar fortfarande gör). Lungorna användes när djuren behövde gå upp på land eller kanske bara ta en munfull luft. Eftersom de inte hade några revben att tala om var de tvungna att ”svälja” luft ner i sina lungor och på så sätt andas.

Varför dessa djur traskade upp på land råder det väl fortfarande ingen konsensus om, men en tänkbar förklaring kan vara att de började lägga sina ägg på land och att de därför med tiden kom att utveckla de drag som alla amfibier, reptiler och däggdjur delar.

Men varför hade då dessa tidiga tetrapoder både gälar och lungor? Jo, för att de härstammade från såkallde lungfiskar – fiskar med LUNGOR. Man ba ”WTF!?”

Fortsättning följer.

Hundar (nya rön!)

Hundar som äter mammut, vad säger ni om det va!? Eller snarare: hundar som har mammutben i munnen efter att de begravts. Antagligen är det människor som lagt sina bästa vänner till den sista vilan och rituellt placerat ett mammutben mellan käftarna på vovven.

Enligt den här upptäcken så skaffade och tämjde människan hundar mycket tidigare än man tidigare trott. Forskare är överens om att människan tämjt hundar runt 9000 år, enligt de nya rönen kan det ha skett så tidigt som för 31 000 år sedan.