Tag Archives: Studentkorridor – Korridor av Student

Det är frostigt (men inte på ett bra sätt)

Här i Skåne är det frostigt. Inte som en flaska Mariestad är frostig klockan halv åtta en ljummen midsommarnatt, utan frostig som insidan på en bilruta utanför OBS Stormarknad i Kungens Kurva en februarimorgon 1987. Dåligt frostig med andra ord.

Jag har fullständigt givit upp all form av sociala ambitioner i min korridor. Jag ska bara bo kvar i lite mindre än tre veckor och mina försök att make friends är jävligt begränsade, för att inte säga icke-existerande. Jag försöker göra middag så snabbt som möjligt, bara för att undkomma köket och den stela tystnaden som där råder.

Igår hade de dessutom någon form av fest, eller nja, fest är väl att ta i, men några killar kollade på sport och söp. Och det har ju jag också gjort, upprepade gånger, men Gud hjälpe mig om det inte är så att jag alltid gjort det med mer stil och klass än vad de här herrarna lyckades med. Att dricka Birra Moretti och heja på Roma och Franscesco Totti  kommer alltid att vara förknippat med mer stil än att dricka spånken och kålla på Valsarna, Svarvarna eller Truckarna eller vad nu alla jävla speedway-lag heter.

Nåja, uppenbarligen känns det som måndag, att döma av mitt sinnestillstånd som kommer till uttryck ovan. Det är ju dock tisdag. Och det faktumet får man väl ta med sig och gömma som en skatt inne vid hjärtat. Att det känns som måndag men faktiskt är tisdag.

Annonser

En bild säger mer än tusen ord

Så här såg det då alltså ut i mitt kök i torsdags. En helt vanlig torsdagsmorgon liksom.

Jag känner hur vistelsen här sakta, sakta förvandlar mig till min mamma. ”Man kan inte bo så här!”

Men man kan ju inte det, man kan inte har ett kök som ser ut sådär. Med anledning, bland annat, av ovan sedda stök så hade vi ett ”städmöte” i torsdags kväll. And boy I tell you, herrejävlar. Då skulle vi ta mig fan diskutera de mest självklara saker. Hör ni, är det inte rimligt att diska när man har ätit? Det är det väl, va? Ja, men då bestämmer vi det då, att alla ska diska efter att dom ätit. Det gäller ju att sticka ut huvudet.

Sen skulle vi bestämma hur mycket pengar vi skulle lägga ut på diskmedel, diskborstar osv per skalle. Svaret blev trettio spänn. Men dessa trettio kronor kunde vi inte bara lägga i en burk i köket (mitt förslag), för då skulle de nämligen ”försvinna”. Naturligtvis. Jag menar, om det ligger pengar framme så tar man ju dom? Så det slutade med att jag blev någon slags  Chancellor of the Exchequer för hela korridoren.

När jag ändå lägger upp bilder kan jag även fresta med en affisch som satt här på campusområdet i veckan.

DJ Hångel. Va. Härligt. Hångel är ju soft, och DJ är ju soft det med. Ta två softa grejer och ba MAAAAAAAAASH ‘EM TOGETHER så blir det dubbelt så soft. Det ser man ju här ovan. Där är beviset. DJ Hångel. Typiskt dubbelsoft grej.

Paniken i att veta att du snart är ingenjör av något slag

Mjo, vi var på Debaser när jag hälsade på dig i Malmö. Minns dock inte mycket av det. Var väl som Debaser Slussen i Stockholm antar jag? Det etablissemanget gjorde inget skarpare intryck på mig. Men i ärlighetens namn tror jag inte att jag själv gjorde något vidare skarpt intryck på Debaser Malmö den kvällen heller.

Korridor alltså. Jag har ju alltid inbillat mig att jag inte är gjord för korridorsboende. Att jag inte skulle klara av det, oklart riktigt varför jag inte skulle klara av det, jag var bara övertygad om att så inte skulle vara fallet.

Nu får man nog säga att jag hade rätt, i varje fall om man får bedöma efter en såhär kort tid. Kanske har jag gått och blivit gammal, men det finns vissa saker som jag inte riktigt förstår mig på här. Exempel: istället för att placera ut ett askfat/random burk att fimpa i på den gemensamma balkongen så har tydligen de boende här tyckt att ett smidigare alternativ är att helt sonika fimpa på balkong-”golvet”. Och det blir ju liksom jävligt äckligt. Jävligt snart. Men ingen verkar bry sig.

Det sammantagna intrycket är att dom som bor här är väldigt unga och det här är någon slags ventil, den sista chansen innan vuxenlivet att leva helt utan hämningar och ja, fimpa på golvet? Det är det jag alltid har haft svårt för med alltför studentikosa sammanhang, må det vara KTH, Handels eller Uppsala. Det finns liksom en panik i ögonen på folk, en stark känsla av att de måste ha kul nu nu nu för snart ska de ut och jobba på Ericsson/Lehman Brothers/KS och då tar liksom livet slut. Därför måste man supa nu. Man måste knulla nu. Och man måste göra det som om det inte fanns någon morgondag, på med overallen och fram med shotsen så lever vi! Det här ska vi minnas om tjugo år!

Men nu överdriver jag förstås lite, folk som bor här verkar trevliga och så. Det är nog bara själva boendeformen som jag är lite tveksam till. Men å andra sidan har jag ju inte bott här så länge, vi får väl se!

En intressant grej här är att hälften av de boende i korridoren är kineser som inte talar engelska. Det är underligt (hur ska klara studierna?) men framför allt lite trist. Man kan inte föra något samtal överhuvudtaget och ens umgänge inskränks till de få svensktalande som bor i korridoren (4 pers).

Men gud vad jag klagar, ska sägas att allt detta mer än väl vägs upp av min praktik som är fantastiskt rolig. Jag spenderar dessutom största delen av min tid där. Men det här med korridoren har jag en känsla av att jag kommer få tillfälle att återkomma till.

Konsten att hålla inne med omdömet i väntan på det stora lugnet

Jag ska inte skriva något om min korridor än hade jag tänkt. Jag ska inte döma. Jag skall hålla inne med omdömet och avvakta. Stilla och med blitt blickande ögon ska jag, utan irritation, utvärdera denna nya existensform. Jag återkommer.

Har i varje fall fått ”träffa lite folk”.