Tag Archives: Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer (kommer bli mycket sånt nu)

Uppenbarelse.
Det gamla äppelträdet.
Havet är nära.

TOMAS TRANSTRÖMER

Minusgrader

Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: ”Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.”
I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svart cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.

Tomas fyller år! (i efterskott)

Tomas Tranströmer har ju fyllt år. Jag tänkte fira detta genom en lista med hans fyra bästa dikter. Tyvärr (eller nja, tyvärr och tyvärr, men tyvärr för just den tankegången) befinner jag mig på mitt arbete just nu och har inte tillgång till Tomas verk, dessutom har jag även arbetsrelterade plikter att utföra (tro det eller ej). Men en kort ur Östersjöar kan man ju bjuda på.

‎Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt,
Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön.
Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte stelnade i melankoli när det blåste upp:
”Man måste tänka på dem som är ute i båtarna”
/…/
Och havsblåsten går i de torra tallarna längre bort, den har bråttom
över kyrkogårdens sand,
förbi stenarna som lutar, lotsarnas namn.
Det torra suset
av stora portar som öppnas och stora portar som stängs.
 

Fredagen firas med Björn Dixgård

I vintras (nu ÄR det vår oavsett vilket helvetiskt väder Uppsala behagar bjuda på just idag) tjatade jag ju om Johan Jönsons fantastiska diktsamling Livdikt.  Idag råkade jag snubbla över en av mina favoritdikter när jag bläddrade igenom den. Det är en fantastisk parafras på en Tranströmer-dikt som dyker upp som ett ett stort lugn mitt i ett flöde av maniska och nästan aggressiva beskrivningar av dödskampen hos en nära vän till dikt-jaget. Tranströmer-dikten först (som naturligtvis också är helt enorm).

Den som ligger på rygg under de höga träden
är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals

kvistar gungar fram och tillbaka,
sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid

Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen.
Bryggorna åldras fortare än människor.
De har silvergrått virke och stenar i magen.
Det bländande ljuset slår ända in.

Den som färdas hela natten i öppen båt
över de glittrande fjärdarna
ska somna till sist inne i en blå lampa
medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.

Så Johan Jönsons (titellösa) parafras:

Den som färdas länge i bil
lyfts till slut av vägarna,
deras magiska monotoni,
deras rhizomatiska sträckningar
genom skogar, åkrar
och utspridda samhällen
under okända stjärnor.
Redan tio på kvällen
är i stort sett hela Sverige
nedsläckt och okänt. Det är
därifrån jag kommer,
och dit vill jag återvända.

Så tar vi helg på det! Jag avslutar med en finstämd bild på Björn Dixgård.