Tag Archives: Varför prata med sin müsli?

Adventslucka 5 (Kalle)

Day 04 – What you ate today

Det är mycket nu. Jag hinner inte hålla jämna steg med lucköppningen! Men den här jäveln ska jag väl lyckas klämma.

Jag har idag ätit fil och müsli (kanel/russin). Åt en konstig kyckling på Garnisonens lunchställe (finns säkert fler, men ja). Sedan dess inget! Förbereder mig för att äta lite nötter inom kort.

Annonser

Antikens smuts och raseri (!)

Det finns ju något djupt betryggande i att tänka på att folk tillbaka i historien varit precis som oss. De har legat och de har svurit, de har (nu blir jag lite högtravande) gråtit och de har älskat (!!!!!). Nåja, det är väl därför man kollar på serier som Rome – för att häpna och sucka i välmående över att alla inte gick omkring i toga och droppade sköna grekiska citat hela tiden. Det var lite grinta och sisu och smuts och jävlighet då också. Det är ju möjligt att det finns något banalt i att frossa i den här insikten. Det är ju rätt lätt att tilltala de lägre delarna i den mänskliga naturen (jag är rena jävla Horace ikväll). Men men!

Just nu håller jag på att läsa Catullus och han drar nästan det här ett steg för långt. Känsliga läsare, vänden bort blicken.

Jag ska knulla er jag i mun och arsle,
dig, Aurelius, och din fjolla Furius,
ni som inbillar er att jag är oskysk
därför att mina dikter är så fräcka.
Visst, en diktare bör helst vara syndfri
själv; med dikterna är det annorlunda.
De får sin elegans och rätta krydda
om de är lite vågade och fräcka
och förmår sätta fart på det som kittlar
inte ungdomen men de ludna karlar
som har svårt att få fart på sina lemmar.
När ni läste om många tusen kyssar,
trodde ni då att jag var mindre manlig?
Jag ska knulla er jag i mun och arsle.

Ja, vad säger man om det. Där har vi något för Ranelid att bita i. Men nog kunde han annat också, den gode Catullus. Se så fint:

Olycklig, olycklig är jag, själen måste sörja, sörja.
Finns det någon mänsklig skepnad som jag inte
varit iklädd?
Jag är kvinna, jag var en man, jag är yngling och jag
var barn.
Jag var gymnasiets främsta prydnad, idrottsplatsens
stolthet var jag,
jag blev uppvaktad av många, på min tröskel sov de
gärna,
huset hade blomsterkransar hängande på alla väggar
när jag lämnade mitt sovrum i en tidig soluppgång.


Lite så bara

Vill inte säga så mycket egentligen, mer än att Per Gessle har gjort en låt som heter pratar med min müsli.

För att citera en vän;

”Vardagsrealismen har aldrig känts så torftig.”