Etikettarkiv: ”what the fuck”

Observation ur en händelselös vardag.

Ah, fredag! En så laddad dag. Fylld med förväntningar inför helgens sköten och förhoppningar om fylla samt svineri. Kul! Själv ska jag dock spendera kvällen i mitt, för tillfället, totalt kaotiska hem. Sedan i måndags genomgår mina trötta 25 kvadratmeter nämligen ett stambyte. De flesta är bekanta med att detta är ”ett jävla helvete”, oavsett om de ens upplevt situationen själva.

Nåja, så illa är det faktiskt inte. Måndagen gick ganska bra eftersom de den dagen bara lockade med att komma kvart i åtta, men faktiskt inte infann sig förrän närmre halv tio-snåret. Detta gjorde å andra sidan mig ganska missnöjd eftersom jag gått upp för att välkomna dem. Den här dagen var det ”lägga papper på golvet” som stod som enda arbetsuppgift. Fett värt!

Resten av veckan däremot. Ja, vad ska jag säga? Olyckligt nog har jag varit ”ledig” (arbetsbefriad, utan timmar, ja du förstår nog var jag vill komma) hela veckan och har således behövt delta i rivningsprocessen. Ja, alltså inte fysiskt delta, men jag bor ju förfan i ETT rum, de river en halvmeter ifrån min säng.

Till skillnad från när mitt kök byttes ut i vintras så har jag den här gången att göra med två ”unga” ”fräscha” killar, varav den ena är en riktigt stereotyp byggkille och konstant går runt och blinkar flirtigt med ögonen. Man bara ja, hej på dig du, sluta gärna ragga snarast.  Förutom det går det ju ganska bra att ha dem som inredning i mitt hem. Han den flirtiga har även tagit på sig någon slags Simon & Thomas-roll och bjöd igår på smarta ”compact living”-tips, nämligen att ”sätta upp bokhyllor på väggarna.” Vill ej bete mig som en drygfitta nu, men tror han inte att jag tänkt på det förut?

Hantverkare (eller vad de nu är) har också en tendens till att alltid roa sig med att skrämma livet ur min katt på diverse barbariska sätt. T ex använda sig av sin ficklampa och lysa henne i ögonen/ansiktet samtidigt som de skrockar ”ööh hööhöhöhögghh!!” och liksom tindrar med ögonen. Detta förväntas tydligen mottas glatt av mig, eftersom att de efteråt alltid söker bekräftande blickar från mitt håll.

Enligt tidsplanen jag blivit meddelad skall denna röra vara avstyrd lagom till nästa vecka, något jag betvivlar starkt. Allt typ av hantverksarbete tar ALLTID längre tid än beräknat. Det är fan om något den enda sanningen som finns.

Sent omsider men….

Okej, har ju uppenbarligen via facebookchatten delgivit dig om min sjukliga fascination av att flika in (hehe) beskrivningar av nära vänskaper som ”human centipedes”. Det kanske känns något avslaget att blogga om det här nu, jag menar, den största hypen har ju helt klart blåst förbi internets ängar. Dessutom har jag för någon månad sen nästintill bombarderat min twitter med massor av frågor kring filmen, emottagit sms från twitterkompisar där Human Centipeden beskrivits ur erotiskt perspektiv. Et Cetera. Jag har alltså varit ganska besatt.

Detta förvånar mig enormt.

För att visa på någon slags självinsikt kan jag meddela att jag är otroligt känslig för allt som har med filmisk/dramaturgisk ”smärta” att göra. Kan inte för mitt liv med att se blod och ond bråd död. När den här bastumannen dog i VM såg jag löpet samtidigt som jag köpte cigg på pressbyrån vid Sergels torg. Har sedan dess SVÅRT för att passera det pressbyråt, bara för att det påminner mig om hans död (sidohistoria, jag vet, värdelös på att hålla en röd tråd).

Alla gånger jag sett bioaffischer för Saw och fan vet vilka andra plågsamma filmer så blir jag bara sur. Jag väser tyst för mig själv och/eller mitt sällskap: ”varför i helvete ska man göra en jävla film där de bara skadar varandra?! VA!!”.

Oviljan och oförståelsen finns där alltså. Okej. Så varför hakar jag upp mig på den här skitfilmen? Är det grupptryck bara för att det har varit ett jävla tisslande och tasslande? Det borde ju snarare (försök till självkännedom igen) göra att jag tog direkt motstånd. Jag är lite lagd åt det hållet nämligen, ska vara ”emot”.

Men inte nu. Nu har jag insupit allt jag kunnat insupa utan att faktiskt SE filmen, jag har youtubat klipp och skrattat mig skräckblandat fördärvad, jag har läst wikis, jag har tvingat samtliga vänner och kollegor att spekulera i detta.

Så här i efterhand kan jag ju inse att jag varit rätt jobbig, även om jag erkänner det motvilligt.

Men du, Kalle. Du måste väl ändå hålla med om att det är liksom så fruktansvärt roligt att den tyska doktorn har sina ”patienter” där framför sig och liksom visar upp en så helvetiskt dålig teckning på hur operationen ska gå till? Det är liksom för… Mycket.

Ha.. Hahaha.