Pernilla Wahlgren

Jag tycker om Spotify-reklamen med Pernilla Wahlgren. Jag har ännu inte hunnit analysera vad det betyder för mig som människa. Bollen är i rullning.

Twitter…Utropstecken. Frågetecken.

Jag är nog tyävrr inte med, måste jag erkänna. Twitter visade sig vara lika omöjligt för mig att hantera som öh, ja, den här bloggen. Tvånget att behöva producera små uttalanden hela tiden (hur meningslösa de än är, och de är ju oftast meningslösa) upplever jag som ett sätt att rättfärdiga ens egen sysslolöshet. ”Jag twittrar om att jag kollar på random serie=lite mer OK”. Därmed inte sagt att jag inte sitter i timtal och kollar bakom-kameran-material från Seinfeld, jag vill bara inte tvingas hantera insikten. Därav ingen twitter.

Här om dagen blev jag lite sugen på att börja twittra i hela den här Johan Falk-twitter-hajpen. Problemet är ju att jag ställt upp min TV på vinden. ”Ska jag ta ner TV:n? Så jag kan twittra om Johan Falk? Gruppen för Särskilda Insatser?”

Life oh, life.

Sen så finns ju den andra, mer Foucaulaktiga sidan av det hela. En vän till mig anmärkte nyligen (vilket kanske inte är någon ny insikt, men likväl) att det faktum att väldigt många människor spenderar hela sin tid med att upplysa alla som vill lyssna om VAR dom är och VAD dom gör ger en ganska fet grogrund för en eller hundra foucaulianska analyser.

Let me Twitter dat!

JAHA, nu kommer någon slags urlackning som förmodligen är helt jävla onödig men jag känner verkligen att jag måste få det sagt. Att förtydliga är väl att jag är en lika god kålsupare, men VAFAN.

Okej, alltså något jag blir så fruktansvärt trött på när jag *surfar runt* på twitter är alla dessa förbannade ”info”-rutor som folk har skrivit om sig själva. Man har 160 tecken på sig att på något sätt beskriva sig själv som så soft som möjligt, och vad väljer de? Jo. Att förklara sin kärlek till sociala medier. Eller snarare att beskriva det som intresse. Överallt dessa substanslösa bios om ”sköna” killar och tjejer som beskriver sig själva med ”pluggar medieproduktion, bloggar här *random bloggadress*, gillar min macbook, tycker om sociala medier och web”.

Alltså okej, fine, man får ha vilka jävla trötta intressen som man vill, samla på porslinskatter eller spela gitarr, mig gör detsamma. Men liksom, om jag nu ändå ska dra på de stora växlarna, varför detta förbannade spel för gallerierna? Även om 80-talisterna (och till viss mån de tidiga 90-talisterna) nu typ redan ser sig själva som en jävla produkt de ska sälja så fattar jag inte varför man hela tiden vill stöpas in i någon form!?! Varför liksom inte berätta något om dig själv, som INTE har att göra med vilken dator du har?? Måste den här prylen definiera allt du gör, istället för att bara bidra till hur grym du är liksom.

SOM SAGT, jag är fan lika illa. Jag sitter ju här i min lägenhet på söder, bloggar med min macbook och twittrar om helt banala skitgrejer, men på något sätt hittar jag väl vägar att rättfärdiga allt det för mig själv. Och jag menar inte nödvändigtvis heller att de som skrivit om sin dator på sin bio är sämre människor, men det jag tror att jag i grunden stör mig på är att det liksom är… utan reflektion? Jag vet faktiskt inte exakt vad det är jag stör mig på, har försökt dissekera min irritation till fucking beståndsdelar men det är typ omöjligt att komma på en konkret anledning. Det gör mig bara så fruktansvärt tom!

Jag tror att mycket av det jag känner kan grunda sig i att det finns någon slags överlägsenhet och elitism i dessa människors beteende, ett slags bevisande av att de minsann är lite bättre än alla andra, för här finns det ett intresse för _ny teknik_, för _nya sociala medier_, de här människorna ska minsann bygga morgondagens samhälle med en facebookgrupp! De har fattat ”vad det går ut på”!! Förstår fortfarande inte för vem och varför de vill bevisa något, varför detta ständiga behov av att bekräftas utifrån de prylar man äger liksom? Vill man inte bli omtyckt och sedd utifrån den man är, eller?

Okej, kom in på något sörjigt hippiespår där, men fattar du vad jag menar, Kalle? Fattar någon vad det är jag menar!? Vägrar fan påstå att det här är någon slags avundsjuka gentemot deras liv att leva, för det är det inte!! Kanske möjligtvis endast av denna enkla anledning, för att posta århundradets mest trötta och överanvända statement;

Men jag menar, då blir jag ju precis lika illa. ”Populärkultursjunkie”.

Ledsen smiley.

Alltså detta liv man lever är fan enbart en ond spiral!!

…

Mona Sahlin

Nu ska vi tydligen diskutera väskor igen. Mona Sahlins väska. Som hon fått i 50-årspresent. Kvasinyhet. Ickenyhet. Ickehändelse. Fyfan vad trött man blir. Och dn.se länkar ju för fan till vem som helst nu för tiden. Att Bonnier tvingar dom att länka till Newsmill är väl en sak, men nu länkar de tydligen till Katerina Janouch också? Katerina Janouch. Ridå. ”Kielos känner igen debatten som en del i ett traditionellt skuldbeläggande av kvinnors konsumtion och hon liknar kritikerna vid det iranska hårdföra väktarrådet.” Hear hear!

Men vilket är rätt?

Okej, sitter och slökollar bloggen. Något jag gör då och då. Upptäckte en sak. Vi har stavat avokado på två olika sätt. Både med c och med k. Nu är jag nästan helt övertygad om att det är rättare (Fredrik Lindström, känns det här som en okej böjelse av ett ord?) med c, men varför är k-stavningen mer dominant i våra taggar? Hänger du med Kalle? Alltså stavas det med c eller med k? Man skulle ju säkerligen kunna googla det men jag vetefasiken om jag orkar eller har lust. Varför vill vi stava det med k då? Är det någon slags försvenskning, en popkulturell vana? Jag minns att en gammal kompis till mig alltid skrev popcorn med k. Popkorn. Känns jävligt.. popigt. Typ som att stava schysst som juste. Inte för att det är direkt fel. Men för att det liksom är *indie* och *annorlunda*. Så hur är det nu, stavar vi avokado med k?

Ett rop till 80-talisterna!

Okej, nu känns det ju som att det enda jag skriver om egentligen är något slags lekmannamässigt utstuderande av hur vi (=jag typ) 80-talister ”är”. Men nu kom jag och tänkte på det igen. Kom på mig själv med att på allvar sitta och mentalt klappa mig själv på axeln efter att jag betalade min hyra nyss. Typ som att jag gjort något duktigt och bra. Som att detta var en stor seger som behövde applåderas. Nog för att det alltid är bra att vara glad för det lilla bra man gör i sitt liv, men någon måtta får det väl vara. Varför är jag typ stolt varje gång jag går till jobbet och inte sjukanmäler mig istället? Varför förväntar jag mig typ ett tack av min chef!? Det här måste ju på något sätt ändå definieras som en slags generationsfråga inbakat i hela faktumet att jag är storstadsunge och inte typ uppvuxen i saab-fabriken i Trollhättan. Menar givetvis inte att jag inte är glad och nöjd över att jag har ett jobb och så, men jag är liksom ändå sjukligt beroende av att DE ska känna sig tacksamma över att JAG vill jobba där. Eh hehehe vet iochförsig inte om någon annan känner så här? Det kanske bara är något slags överlevnadsbeteende, liksom lura sig själv till att jag gör jobbet en tjänst. Gör min hyresvärd en tjänst som betalar min hyra. Osv. Nej, fan man funderar för mycket alltså, för mycket tänkande för att orka leva. Går säkert att skylla det på vår generation också.

Okej nu börjar det, eller ja det har väl pågått i snart en månad

Du kanske undrar vad jag menar? Jo den här förbannade jävla nyårspressen. Förstår inte hur det kan bli så varje år? Jämt och jämt ska det frågas och undras vad man ska göra, men så fort man vill styra upp något med någon så är det alltid samma trötta och nervösa ”näe, asså jag vet inte, jag vill inte riktigt bestämma mig ännu… ” till svar. Alltså listen up, era jävla mesproppar, DET KOMMER INTE BLI ROLIGARE ÄN NÅGON ANNAN KVÄLL DET HÄR ÅRET!!!!! Okej, nu hetsar jag upp mig. Men hittade liksom ett event på någon gammal klasskompis facebooksida och fick bara, ja du vet, det där som beskrivs som ångest. Det skulle liksom ätas ”lite finare middag och sen party party”.

Party.

Party.

Finare middag. Alltid dessa förbannade middagar. Helt plötsligt ska man sitta i svarta glittrliga kläder och äta frysta crabsticks, dricka törley ur ikeaglas och vara så jävla fin i kanten. Jag fattar liksom inte. Brukar vi äta middag ihop innan vi går ut? Är det vanligt att vi köper biljetter till klubbkvällar en fucking månad innan skiten ska gå av stapeln för typ 300 spänn? NEJ! Åh, alltså hela den här aggrogrejen beror inte på att jag inte är bjuden nånstans, för det börjar man ju bli jävligt van med nu så här efter 23 år. Obs menar det inte som någon surkärring utan just faktumet att ingen vill bjuda till på något, eftersom det är så himla känsligt att BESTÄMMA SAKER helt plötsligt.

Men liksom, kolla. Man bildgooglar ”nyårsafton”:

Alltså inte konstigt att jag är så neggig. Vill man fira med dom där eller? *fräscha brudar* *solbränd* *vem är haggan till höger??*

Googlar man ”nyårsmiddag” däremot, ja då får man den festliga middagen som Inge och Pia firade på en båt:

Alltså det är ju så att jag bara vill gå och stoppa huvvet i min gasugn anno 1952 och liksom cigga tills jag dör.

Vad ska du göra på nyår, Kalle?

Re: It’s alive!

Men är inte själva utmärkelsen för tubsockor hela den här långa benvärmar-stilen som de har? Liksom veckad resår för extra bra styrka eller hållbarhet? Nu tycker jag iochförsig sällan att tubsockor sitter uppe, är det någon strumpsort som alltid ska hasa ner i skorna så är det ju tubsockor. Du vet, man börjar gå och allt känns bra, och sen är skorna plötsligt jävligt tighta runt tårna, det börjar dra över ankeln och sen, ja, sen fan har man en deppig jävla hög av strumpa i skon.

Jag tror för övrigt att 2010 är Jordens Herrars år, 2009 var brödet som bakades i ugnen och nu fan ska det ätas.

It’s alive!

Det lever! Den lever, kanske man skulle säga. Jag ska strax ut och ”lussa” men uppskattar din ”itag-tagning” väldigt mycket måste jag säga. In i det nya året, med Jordens Herrar! Ska man kanske till och med våga sig på att proklamera 2010 till Jordens Herrars år?

Jo, lussa ja. En grej jag tänker på nu är att det här med ”vita tubsockor”. Det är ju väldigt viktigt när man är lucia/tärna/stjärngosse att ha vita strumpor på sig. Allt ska vara vitt naturligtvis. Men varför är det just om dessa vita strumpor som man säger ”tub”? Alla strumpor är ju liksom tuber. ”Tubsockor”=vita? Tycker jag i varje fall. Men varför ska dessa stackars vita, osannolikt osexiga, strumpor bära ännu ett lass? ”Älskling, ikväll vill jag att du suger lite på min tub?” Fattar ju vem som helst att det inte går.

Skönt att vara tillbaka i denna värld av totala oväsntligheter, Gott Nytt År!