Tag Archives: Johan Jönsson – vilken jävla hjälte!!

Existensberättigande

Det här är anledningen till varför youtube ska finnas nu och för alltid. Två klipp. Det består av stillbilder ur Jönssonligan. Det andra är en föreläsning med evolutionsbiologen Terrence Deacon. Båda klippen är briljanta.

Fredagen firas med Björn Dixgård

I vintras (nu ÄR det vår oavsett vilket helvetiskt väder Uppsala behagar bjuda på just idag) tjatade jag ju om Johan Jönsons fantastiska diktsamling Livdikt.  Idag råkade jag snubbla över en av mina favoritdikter när jag bläddrade igenom den. Det är en fantastisk parafras på en Tranströmer-dikt som dyker upp som ett ett stort lugn mitt i ett flöde av maniska och nästan aggressiva beskrivningar av dödskampen hos en nära vän till dikt-jaget. Tranströmer-dikten först (som naturligtvis också är helt enorm).

Den som ligger på rygg under de höga träden
är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals

kvistar gungar fram och tillbaka,
sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid

Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen.
Bryggorna åldras fortare än människor.
De har silvergrått virke och stenar i magen.
Det bländande ljuset slår ända in.

Den som färdas hela natten i öppen båt
över de glittrande fjärdarna
ska somna till sist inne i en blå lampa
medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.

Så Johan Jönsons (titellösa) parafras:

Den som färdas länge i bil
lyfts till slut av vägarna,
deras magiska monotoni,
deras rhizomatiska sträckningar
genom skogar, åkrar
och utspridda samhällen
under okända stjärnor.
Redan tio på kvällen
är i stort sett hela Sverige
nedsläckt och okänt. Det är
därifrån jag kommer,
och dit vill jag återvända.

Så tar vi helg på det! Jag avslutar med en finstämd bild på Björn Dixgård.

Litteratur för lördag

 

Tid passerar alltjämt.

Och liksom återvänder, bildar som ett slutet rum.

Vad är det för rum?

Som en stratifierad kroppslighet.

Vad ska det egentligen innebära att tiden går?

Att det förflutna, nuet och framtiden inte störtar in i samma evigt utdragna ögonblick.

Ja. Och varje enskild sekund tycks ticka för sitt egna medvetandes skull. Som om den hade ett medvetande och var osäker på om den sekunden själv alls existerade.

Fortsätt.

När den tror att den existerar, när den liksom förnimmer sig själv, spår av sig själv, som någonting vagt och perifert, på väg att passera och försvinna, då som att den sekunden inte vill släppa taget om sin svävande och försvinnande existensform.

Ja?

det strålas

Liksom nästa

och ditt; ombålas

Och nästa?

klingande

Ja.

som instrimning

Det tar inte slut.

klibbar ut andningsvägar

Nej.

Det slutar inte att sluta.

 

Johan Jönsson

Livdikt