Fan vad jag är sämst på söndagar. Det gäller väl i och för sig de flesta som druckit lite (sic!) på lördagen. Man har ju inte direkt den vitaste togan i senaten om man säger så. Men det kunde väl yttra sig på ett mer värdigt sätt än det gör för mig?
Jag sitter på riktigt i TIMTAL och tittar på AFI Lifetime Achievemnt Award-galor. Det är så bisarrt att det kan finnas någon njutning i detta. Jag skäms och fortsätter. Jösses. Började alltså på riktigt grina när jag tittade på det här. SKÄMS.
Agneta Pleijels diktsamling ”Mostrarna och andra dikter” är nog den diktsamling som kan få mig att bli mest dödsnojjig. Men samtidigt blir jag varmt nostalgisk. Lite udda kombo.
Framför allt är det titeldikten ”Mostrarna” som är värst, som drabbar mig mest. Den handlar om bilden ovan, bilden på Pleijels två dansande mostrar. Slutet på den är bäst. När jag läser kan jag bara tänka ”Det där är jag en dag. En gång är jag död. En gång är det där jag”.
Deras okända drömmar.
Deras burriga och flygande hår
under de små lustiga hattarna
som bars långt fram i pannan.
Deras ogifta och ensamma liv
som knappt hann snudda vid mitt.
Deras snabba klackar över hällen
på det där lilla fotot
då de med svepande kjolar
dansar till någons dragspel
en förliden skärgårdskväll
och är unga.
Av någon anledning är jag bakis idag, detta trots att jag inte drack särskilt mycket igår.Och när jag är bakis så blir jag ju blödigare än en packade Kapten Haddock; började gråta två gånger under förmiddagen. Första gången var när jag såg det här och bara tyckte att det var så himla himla bra (väldigt oklart varför, det är bra, men inte gråtbra):
Sen så läste jag ut en lång-novell av Italo Calvino: Den tudelade visconten. Den slutade så bra så jag började smågrina en andra gång. Om man inte vill veta hur den sluta läs icke vidare:
Jag hade inte sett något av detta. Jag låg gömd i skogen och berättade historier för mig själv. För sent fick jag veta det. Då sprang jag ner till stranden och ropade:
– Doktor Trelawney, ta mig med, lämna mig inte ensam kvar!
Men snart hade skeppen försvunnit vid horisonten och jag blev där jag var, i den värld som var vår, en värld fylld av plikter och irrbloss.
Nu har det tack och lov gått över. Så länge det inte är typ Love Actually på tv ikväll så är jag home safe.
Jordens Herrar 