Malta

OK, Malta då:

1) Jag stukade foten! På fyllan! Tänk om jag brutit den, då hade det varit Benbrott – Brott i ben all over again. Nu var det som tur var inget benbrott men det var en jävla stukning; jag släpade mig fram de sista dagarna (tänk Kevin Spacey i De misstänkta, ”Keyser Soze! Keyser Soze! KEYSER SOZE!”).

2) Jag trampade på en glasbit på fyllan! Jag skulle av någon anledning ta av mig skorna och trampade på en liten, liten glasbit. Såvitt jag vet sitter den kvar i foten. Det kan inte vara bra, men jag vet inte, det känns lite sent att göra något åt det nu. Jag bryr mig inte. I don’t give shit. Jag bor på Söder. Jag gör egen müsli.

3) Malta var ju, helt väntat, otroligt Mallis. Eller snarare: vi som var där gick in i Mallis-mode. Det började redan på flyget. Jag och tre andra beställde in ”Drinkbrickor” för att ”komma igång”. På transfer-bussen halsade vi ur spritflaskor vi köpt i taxfreen. När vi checkade in på hotellet var många redan, om inte dyng så, väldigt fulla. När jag sätter det på pränt såhär ser det oerhört patetiskt ut, vilket det ju säkert också är. Men just där och då så verkade det helt rimligt. Men äh, vad fan, jag skiter väl i det, jag gör egen müsli.

Jag listar lite andra dumma grejer jag gjorde:

– Glömde min Ipod på hotellet.

– Vände upp och ner på ”konsten” som hade hängts upp på den våning vi bodde. Den stora komiken infann sig när ingen i personalen märkte detta och ”konsten” fortsatte att hänga upp och ner under resten av vår vistelse.

– Somnade under en säng (Mallis).

– Dansade synkroniserad dans med en oerhört sämst DJ (”Follow the leader! To the right! To the left!”). MALLIS.

Så var det.

”Får det lov att vara en snaps till frukost?”

Tentan gick väl okej, gårnatten slutade i ömsom tårar ömsom skratt. Jag klarar fan inte av att prestera på universitetetsnivå, så måste det ju vara.

Valborg ja, denna orimliga högtid. Du kör Uppsala i år alltså? Jag har ”hört talas om” firandet där. Hur blir med eld? Det viktigaste är ju ändå att man ser en majbrasa.

Här nere i Skåne är det totalt studentikost beteende (mja, vi snackar Lund nu iallafall) och vad jag har hört ska det hela inledas med snapsfrukost vid åtta, stadsparken runt lunch, ”gatufest” med oklar plats samt troligtvis grillning och nationsklubb senare. Jag törs dock inte ge mig in på snapsfrukost eftersom jag befarar att, i så fall, redan vara packed to the max of drunkness innan man hunnit säga ”strula”. Att bero på strula var det en jävla pepp hos några manliga bekanta att just utföra den sysslan imorgon. Det smeds planer om att ”hångla upp tjejer i buskar” och ”suga på pattar”. Så ja, du ser ju var nivån ligger redan där. Sak bli spännande vilket som, kan inte minnas sist jag faktiskt firade Valborg på riktigt. Alltså som att bli full, de senaste åren har jag typ suttit hemma och spelat sällskapsspel som en annan 50-talist.

Hej allihopa

Hej Kalle!

Så försvann även denna söndagen in i glömskan. Det är otroligt egentligen hur lätt man kan förvärva en dag utan några större ansträngingar. Idag vaknade jag vid halv ett och kände en lättare bakfylla. Vet inte hur det är för dig, men jag måste jämt lokalisera mig och försöka minnas vad jag gjorde igår, var jag var och med vem. Och framför allt, kolla mobilen och se om jag inte gjort något dumt. Oavsett om jag var direkt berusad eller bara mysfull. Har blivit mer sånt på sistonde, får för mig att jag gör en förbannat massa dumheter som jag sen får ångra. Vet inte om så är fallet, men den där naggande känslan duger gott den med. Hade ett minne att jag uppdaterat facebook innan jag gick och la mig, fick en isklump i magen och loggade in med stirrig blick. ”1 friend request”. Vem faan är det?! Utbrast mitt oroliga inre och försökte nervöst gå igenom de jag träffat igår. Det hade väl inte varit någon ny med, eller? Har jag fått en minneslucka?? Hade jag herrsällskap inatt!?

Det var en tjej som heter Rebecka och nog fan hade jag träffat henne, flera gånger innan dessutom. Varför blev jag så nervös? Vad är problemet. Kände mig som Bo Lycke i den där alzheimersdokumentären ”vi” såg ikväll.

I övrigt var det en lugn dag, bakfyllan la sig nog ändå rätt fort och det var ju inga konstigheter, har ju aldrig riktigt haft en fallenhet till att bli bakfull.

Har de senaste nätterna haft en helt förbannat dum dröm där det vid olika tillfällen uppdagar sig att någon slags man iklädd en beige trenchcoat rastar sina enorma hundar på vår balkong. Detta bör enligt rimlighetens alla regler vara omöjligt (så tillvida att jag inte själv släpper in honom) då vår balkong befinner sig på fjärde våningen. Balkongen vätter mot mitt sovrumsfönster så vid flera gånger har jag, i drömmen, alltså sett denna man stå där med sin ohyggligt stora hund och rasta fanskapet. Ja, iallafall, så idag då. Jag sitter i godan ro lite trött och varm på min säng med datorn i famnen när jag plötsligt hör krafsande och knackande från balkongen. Vänder mig mot fönstret med hjärtat i halsgropen och ser vid första anblicken DENNA MAN PÅ MIN BALKONG!! Ger ifrån mig ett helvetiskt pip av förskräckelse men håller ändå, stenhårt, kvar blicken. Kollar lite noggrannare och ser att det är en skatjävel som går längs med räcket. Surnar till över min reaktion men är ändå mycket nöjd med resultatet. Tar en cigg och går vidare i livet.

Klockan närmar sig nu ett och det är snart måndagsmorgon. Jag går och lägger mig då morgondagen har en lektion i metod i sitt sköte.

Hoppas vi hörs snart igen!