Tag Archives: Michael Flatley har inget med det här att göra

Blek bäckfisk i de djupa haven

Det är en fantastisk värld osv. OBS: det finns en MYCKET intressant film på den där länken som jag VERKLIGEN tycker man ska titta på men jag lyckades bara inte få in videon här – om det inte är en youtubevideo som ska bäddas in så står jag helt jävla handfallen.

Annonser

Lungfiskar del 2

Det fanns alltså för många hundra miljoner år sedan fiskar som kunde andas med lungor. Och det låter ju helt sjukt och så vidare… och så kanske man tänker ”ja, det var konstigt förr!”… MEN, ropa inte hej (eller gör det förresten!) för det finns nämligen FORTFARANDE fiskar som andas med lungor. De kallas (föga förvånande): lungfiskar!

Hur mycket lungfiskarna faktiskt har förändrats på 400 miljoner år vet ingen riktigt, men när man ser den här sydamerikanska lungfisken får man intrycket att den nog gått ganska oförändrad genom historien:

Det här är alltså en sydamerikansk variant av lungfisk (Lepidosiren paradoxa, där ”paradoxa” kanske antyder vad dess upptäckare spontant tänkte när hen först upptäckte fisken). Denna variant av lungfisk har visserligen gälar, som framför allt används av unga individer, men de vuxna fiskarna har knappt någon användning för dem. Lepidosiren är en skygg gynnare och blir strax över en meter lång.

Lungfisken finns även i Afrika och består där av en enda art: den över två meter långa Protopterus.

På bilden ovan ser man tydligt de små, antennliknande fenorna som hos de tidiga tetrapoderna kom att utvecklas till händer och fötter. Protopterus lever framför allt i grunda vatten med stor vegetation (alltså ungefär den typ av miljö som man tror att de tidiga tetrapoderna, till exempel Acanthostega,  levde i), men finns också i sjöar. De kan leva månadsvis i kokonger av fuktig lera utan tillgång till vatten.

Acanthostega äts på en del platser i Afrika och där har man också dragit nytta av dess förmåga att ”övervintra” i kokonger. Man gräver helt enkelt upp hela kokongen och kan sen spara den relativt länge i och med att fisken överlever och alltså håller sig färsk.

Så till den coolaste lungfisken: den australiensiska, Neoceratodus forsteri. Den kan bli över 80 år gammal och själva arten är också gammal i sig; minst 100 miljoner år verkar den ha existerat oförändrad. Till skillnad från sina afrikanska och sydamerikanska kusiner kan den dock inte existera helt utan vatten, men kan överleva flera dagar om den hålls fuktig. När den andas vid vattenytan ska det tydligen låta ungefär som när man använder en bälg (vilket man ju ofta gör). Neoceratodus forsteri ser även den uråldrig ut.

Då kan man ju slutligen fråga sig varför de här fiskarna utvecklade lungor till att börja med.  Förutom den uppenbara fördel som redan nämnts (överleva utan vatten) s finns det kanske en annan, mer komplex förklaring till lungorna.

Det är tydligen så att många fiskar bara klarar av att simma ett par minuter i absolut högsta fart – sedan dör de. Anledningen till detta är att deras blodomlopp, som är knutet till gälarna, först syresätter musklerna runt om i kroppen och sedan ger syre till hjärtat. Det innebär att ju snabbare fisken simmar, desto mer syre kräver musklerna, desto mindre syre får hjärtat och detta samtidigt som ju hjärtat egentligen, även det, behöver mer syre. Och till slut dör alltså fisken av att hjärtat inte får syre.

Blodet hos lungfiskarna strömmar dock först till hjärtat och sedan till musklerna (det blod som syresätts av lungorna alltså), vilket gör att de inte löper samma risk att dö av syrebrist som andra fiskar.

Eventuellt kan man alltså se lungfiskarna ha en otrolig fördel när de jagade – istället för att dö samtidigt med de fiskar de simmade ikapp med; så kunde de simma upp till ytan, svälja en munfull luft och fortsätta jakten.

Det om det om lungfiskar. Vilket jävla djur!

Bosniska pyramider

Det här var ju en av de mer bisarra upptäckterna den senaste veckan. En sida vars mål är att promota de, för allmänheten okända, bosniska pyramiderna. Se bilder:

Före utgrävning.

 

Efter utgrävning.

 

En entusiast skriver:

Dessutom har 90% av alla dessa experter sagt att dem Bosniska Pyramiderna är i särklass världens både största och äldsta Pyramider. /…/ och UNESCO tillsammans med CIA [!!!] har som ett mål att fram till år 2012 göra så att det Bosniska-Pyramiddalen blir Europas största och mest värdefulla historiska monument.

Och man beräknar att hela 190 milijoner människor fram till år 2030 ska ha besökt dem fem Bosniska Pyramider.

För mer info om denna FASCINERADE rörelse:  Bosniska pyramider.

 

Fredagen firas med Björn Dixgård

I vintras (nu ÄR det vår oavsett vilket helvetiskt väder Uppsala behagar bjuda på just idag) tjatade jag ju om Johan Jönsons fantastiska diktsamling Livdikt.  Idag råkade jag snubbla över en av mina favoritdikter när jag bläddrade igenom den. Det är en fantastisk parafras på en Tranströmer-dikt som dyker upp som ett ett stort lugn mitt i ett flöde av maniska och nästan aggressiva beskrivningar av dödskampen hos en nära vän till dikt-jaget. Tranströmer-dikten först (som naturligtvis också är helt enorm).

Den som ligger på rygg under de höga träden
är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals

kvistar gungar fram och tillbaka,
sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid

Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen.
Bryggorna åldras fortare än människor.
De har silvergrått virke och stenar i magen.
Det bländande ljuset slår ända in.

Den som färdas hela natten i öppen båt
över de glittrande fjärdarna
ska somna till sist inne i en blå lampa
medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.

Så Johan Jönsons (titellösa) parafras:

Den som färdas länge i bil
lyfts till slut av vägarna,
deras magiska monotoni,
deras rhizomatiska sträckningar
genom skogar, åkrar
och utspridda samhällen
under okända stjärnor.
Redan tio på kvällen
är i stort sett hela Sverige
nedsläckt och okänt. Det är
därifrån jag kommer,
och dit vill jag återvända.

Så tar vi helg på det! Jag avslutar med en finstämd bild på Björn Dixgård.

Lördag söndag osv

Bakis. ”If you don’t cry watching this, you are dead inside”.

Litteratur till fredag

1.

Han tänkte att varje framkallat minne måste göra våld på sitt upphov. Som i ett sällskapsspel. Säg ordet och skicka det vidare. Så hushåll med minnena. Det man ändrar genom att minnas äger ändå en verklighet, känd eller okänd.

2.

Han tog upp en av böckerna och bläddrade genom de tunga uppsvällda sidorna. Han skulle inte ha trott att värdet av den allra minsta sak byggde på förväntningar om en kommande värld. Det förvånade honom. Det utrymme som dessa saker upptog var i sig självt en förväntan. Han släppte boken och tog en sista rundblick och gav sig ut i det kalla grå ljuset.


Vägen – Cormac McCarthy

Adventslucka 18 (Evelina)

Day 17 – Your favorite memory

Det här omöjligt. Som jag redogjorde för i den första adventsluckan är jag en efterkonstruktör och nostalgiker av enorma mått. Varje jävla positivt minne återberättas som vore det mitt enda.

Jag minns hur jag beundrat den vackra man jag hade en långvarig relation med när han suttit på min sängkant, jag minns episka fester och ensamma hemmakvällar – och alla är klädda i en suddig vaselinlins.

Så jag väljer nog att lämna det så, för om jag ska börja redogöra för varje sekund  av fantastiska minnen så slutar vi med spaltmeter av trippar down memory lane.