Det är en fantastisk värld osv. OBS: det finns en MYCKET intressant film på den där länken som jag VERKLIGEN tycker man ska titta på men jag lyckades bara inte få in videon här – om det inte är en youtubevideo som ska bäddas in så står jag helt jävla handfallen.
Det fanns alltså för många hundra miljoner år sedan fiskar som kunde andas med lungor. Och det låter ju helt sjukt och så vidare… och så kanske man tänker ”ja, det var konstigt förr!”… MEN, ropa inte hej (eller gör det förresten!) för det finns nämligen FORTFARANDE fiskar som andas med lungor. De kallas (föga förvånande): lungfiskar!
Hur mycket lungfiskarna faktiskt har förändrats på 400 miljoner år vet ingen riktigt, men när man ser den här sydamerikanska lungfisken får man intrycket att den nog gått ganska oförändrad genom historien:
Det här är alltså en sydamerikansk variant av lungfisk (Lepidosiren paradoxa, där ”paradoxa” kanske antyder vad dess upptäckare spontant tänkte när hen först upptäckte fisken). Denna variant av lungfisk har visserligen gälar, som framför allt används av unga individer, men de vuxna fiskarna har knappt någon användning för dem. Lepidosiren är en skygg gynnare och blir strax över en meter lång.
Lungfisken finns även i Afrika och består där av en enda art: den över två meter långa Protopterus.
På bilden ovan ser man tydligt de små, antennliknande fenorna som hos de tidiga tetrapoderna kom att utvecklas till händer och fötter. Protopterus lever framför allt i grunda vatten med stor vegetation (alltså ungefär den typ av miljö som man tror att de tidiga tetrapoderna, till exempel Acanthostega, levde i), men finns också i sjöar. De kan leva månadsvis i kokonger av fuktig lera utan tillgång till vatten.
Acanthostega äts på en del platser i Afrika och där har man också dragit nytta av dess förmåga att ”övervintra” i kokonger. Man gräver helt enkelt upp hela kokongen och kan sen spara den relativt länge i och med att fisken överlever och alltså håller sig färsk.
Så till den coolaste lungfisken: den australiensiska, Neoceratodus forsteri. Den kan bli över 80 år gammal och själva arten är också gammal i sig; minst 100 miljoner år verkar den ha existerat oförändrad. Till skillnad från sina afrikanska och sydamerikanska kusiner kan den dock inte existera helt utan vatten, men kan överleva flera dagar om den hålls fuktig. När den andas vid vattenytan ska det tydligen låta ungefär som när man använder en bälg (vilket man ju ofta gör). Neoceratodus forsteri ser även den uråldrig ut.
Då kan man ju slutligen fråga sig varför de här fiskarna utvecklade lungor till att börja med. Förutom den uppenbara fördel som redan nämnts (överleva utan vatten) s finns det kanske en annan, mer komplex förklaring till lungorna.
Det är tydligen så att många fiskar bara klarar av att simma ett par minuter i absolut högsta fart – sedan dör de. Anledningen till detta är att deras blodomlopp, som är knutet till gälarna, först syresätter musklerna runt om i kroppen och sedan ger syre till hjärtat. Det innebär att ju snabbare fisken simmar, desto mer syre kräver musklerna, desto mindre syre får hjärtat och detta samtidigt som ju hjärtat egentligen, även det, behöver mer syre. Och till slut dör alltså fisken av att hjärtat inte får syre.
Blodet hos lungfiskarna strömmar dock först till hjärtat och sedan till musklerna (det blod som syresätts av lungorna alltså), vilket gör att de inte löper samma risk att dö av syrebrist som andra fiskar.
Eventuellt kan man alltså se lungfiskarna ha en otrolig fördel när de jagade – istället för att dö samtidigt med de fiskar de simmade ikapp med; så kunde de simma upp till ytan, svälja en munfull luft och fortsätta jakten.
Det om det om lungfiskar. Vilket jävla djur!
Det här var ju en av de mer bisarra upptäckterna den senaste veckan. En sida vars mål är att promota de, för allmänheten okända, bosniska pyramiderna. Se bilder:
Före utgrävning.
Efter utgrävning.
En entusiast skriver:
Dessutom har 90% av alla dessa experter sagt att dem Bosniska Pyramiderna är i särklass världens både största och äldsta Pyramider. /…/ och UNESCO tillsammans med CIA [!!!] har som ett mål att fram till år 2012 göra så att det Bosniska-Pyramiddalen blir Europas största och mest värdefulla historiska monument.
Och man beräknar att hela 190 milijoner människor fram till år 2030 ska ha besökt dem fem Bosniska Pyramider.
För mer info om denna FASCINERADE rörelse: Bosniska pyramider.
I vintras (nu ÄR det vår oavsett vilket helvetiskt väder Uppsala behagar bjuda på just idag) tjatade jag ju om Johan Jönsons fantastiska diktsamling Livdikt. Idag råkade jag snubbla över en av mina favoritdikter när jag bläddrade igenom den. Det är en fantastisk parafras på en Tranströmer-dikt som dyker upp som ett ett stort lugn mitt i ett flöde av maniska och nästan aggressiva beskrivningar av dödskampen hos en nära vän till dikt-jaget. Tranströmer-dikten först (som naturligtvis också är helt enorm).
Den som ligger på rygg under de höga träden
är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals
kvistar gungar fram och tillbaka,
sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid
Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen.
Bryggorna åldras fortare än människor.
De har silvergrått virke och stenar i magen.
Det bländande ljuset slår ända in.
Den som färdas hela natten i öppen båt
över de glittrande fjärdarna
ska somna till sist inne i en blå lampa
medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.
Så Johan Jönsons (titellösa) parafras:
Den som färdas länge i bil
lyfts till slut av vägarna,
deras magiska monotoni,
deras rhizomatiska sträckningar
genom skogar, åkrar
och utspridda samhällen
under okända stjärnor.
Redan tio på kvällen
är i stort sett hela Sverige
nedsläckt och okänt. Det är
därifrån jag kommer,
och dit vill jag återvända.
Så tar vi helg på det! Jag avslutar med en finstämd bild på Björn Dixgård.
Bakis. ”If you don’t cry watching this, you are dead inside”.
1.
Han tänkte att varje framkallat minne måste göra våld på sitt upphov. Som i ett sällskapsspel. Säg ordet och skicka det vidare. Så hushåll med minnena. Det man ändrar genom att minnas äger ändå en verklighet, känd eller okänd.
2.
Han tog upp en av böckerna och bläddrade genom de tunga uppsvällda sidorna. Han skulle inte ha trott att värdet av den allra minsta sak byggde på förväntningar om en kommande värld. Det förvånade honom. Det utrymme som dessa saker upptog var i sig självt en förväntan. Han släppte boken och tog en sista rundblick och gav sig ut i det kalla grå ljuset.
Vägen – Cormac McCarthy
Day 17 – Your favorite memory
Det här omöjligt. Som jag redogjorde för i den första adventsluckan är jag en efterkonstruktör och nostalgiker av enorma mått. Varje jävla positivt minne återberättas som vore det mitt enda.
Jag minns hur jag beundrat den vackra man jag hade en långvarig relation med när han suttit på min sängkant, jag minns episka fester och ensamma hemmakvällar – och alla är klädda i en suddig vaselinlins.
Så jag väljer nog att lämna det så, för om jag ska börja redogöra för varje sekund av fantastiska minnen så slutar vi med spaltmeter av trippar down memory lane.
Jag läser ju inte deckare, av samma skäl som många andra inte gör det; det tar tid från annat, viktigare (ja, viktigare) läsande. Sen är jag inte så intresserad från början heller.
(Jag har för övrigt förstått att det ska kallas ”spänningsroman” nu för tiden. Vad är grejen med deckarförfattarnas mindervärdeskomplex? Måste de hävda sig hela tiden? Svensk ståupp-komik blir inte bättre för att den kallar sig stand up liksom. Eh. Nåja)
Men ibland när vissa kriterier är uppfyllda läser jag faktiskt deckare. Eller nja, ”vissa”, snarare ett kriterie: om jag är bakis. Då orkar jag nämligen inte läsa något alltför komplicerat. Men inte bara det, det måste även vara något som det inte spelar någon roll om jag inte kommer ihåg/läser slarvigt=deckare=lättläst och fullständigt oviktigt.
Deckare fyller för mig alltså en ytterst instrumentell funktion. Jag läser dock inte vilken deckare som helst; jag läser endast Sjöwall/Wahlöö. Detta är inte en fråga om att jag tycker att det är så fruktansvärt bra eller liknande; jag har dock läst dem så många gånger att jag inte behöver anstränga mig så mycket och inte heller behöver bry mig om jag aldrig läser ut dem, jag vet ju ändå hur det går. Höjden av slöhet.
Som sådana så fungerar Sjöwalll/Wahlöö alldeles utmärkt. En grej som jag dock alltid stör mig på är S&W:s tröttsamma samhällstjat. Jag är helt medveten om att det var exakt det som gjorde dem stora till att börja med: att de blandade den hårdkokta amerikanska deckaren med svensk samhällskritik (från vänster). Men alltså ärligt, när man läser deras kvasi-socialistiska tirader idag så kan man inte bli annat än trött.
I Sjöwall/Wahlöös sextiotal var allt åt helvete. För den vars enda kontakt med Sverige kommer genom S&W så måste man rimligtvis tro att Sverige under 60-talet var Europas svar på Chile (fast det var väl Spanien då, men nåja).
Som sagt, allt är åt helvete. Polisen misshandlar kids. Kids röker ner sig totalt i förorten och det enda de bryr sig om är att demonstrera mot USA. Politikerna är korrupta svin. För oss/mig som växt upp med bilden att Sverige innan oljekrisen var det mest puttinuttiga man kunde få så blir ju det här lite svårt att ta in. För även om alla kanske, reellt sett, har det bättre idag än då, så fanns det väl ändå en tro på framåtskridande som inte finns idag. Eller jag kanske har fel. Jag inbillar mig i varje fall att den samhällssyn som kommer fram i Sjöwall&Wahlöös ”spänningsdeckare” åtminstone inte kan ha delats av en majoritet av svenskarna.
Jag menar läs det här. Man baxnar ju.
Någon hade i varje fall kunnat stoppa undan ett antal miljoner på sina schweiziska bankkonton. Någon som beklädde ett så högt ämbete att varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess snart totala bankrutt.
Man ba ”Konspirerar much eller?” Det är så himla skönt att jag inte levde då. Jag hade knappt klarat av att konfrontera denna Tillsammans-världsbild där det högsta onda i hela världen inte är fascister eller nazister utan… socialdemokrater! Kommunister som hatar sossar, det blev fan gammalt under revolutionen i Tyskland eller möjligtvis efter finska inbördeskriget.
Snart kommer ju den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in och det kommer bli ett jävla liv på alla som läst boken och sett filmen och ”den engelska versionen är såååå mycket sämre” och ”jag gillar verkligen inte amerikanska nyinspelningar, Infernal Affairs var sååååå mycket bättre än The Departed”. Und so weiter.
Utan att ha sett den amerikanska versionen så kan jag tänka mig att min favoritkritiker Mark Kermode slår huvudet på spiken här nedan. Och jag kan också tänka mig att de X antal skrikande facebook-statusar jag kommer tvingas genomlida i anslutning till premiären inte kommer att tillföra så mycket mer än vad Kermode säger.
Så, kom ihåg var du läste det först. Det här är allt vettigt som kommer att sägas vad gäller skillnaden mellan Låt den rätte komma in och Let me in.
Nu bor det alltså en främmande människa i mitt hem. Hon kom igår för att få sina nycklar, en man hade hon med sig i släptåg, säkert hantverkare alternativt pojkvän alternativt både och. Eftersom jag är rätt grön på att hyra ut i andra hand så var jag inte helt säker på hur mycket självklarheter hon behövde få förklarat för sig. ”Hur funkar kylen?” liksom. När jag påpekade att hon nog måste byta lampa i köket så kollade hon på mig som om jag var fullständigt dum i huvudet. Faux pas?
Den där karlsloken hon hade med sig lyckades ju sätta mig på pottan genom att fråga en jääävla massa om proppskåp och dylikt. Man ba ”Vem tror du att jag är, Martin Timell? *trumvirvel dagaDISH*”. Han måste ju förstått att jag har noll koll, men ändå skulle han hålla på och fråga och fråga och tvinga in mig i olika ställningstaganden. ”- Är det här säkringen till köket eller? – Ehhhh, jaaaa precis…? *vädjande blick*” Dessa män som vet hur man angör en brygga eller fixar en säkring och samtidigt kan förnedra oss SACO-medlemmar lite.
Jordens Herrar 