”Kul bild 3”

Älskar sådana här bilder.

”Kul bild”

Rocka

Det här är ett röntgenfotografi på en ny art av rocka som upptäckts ”djupt inne i Amazonas djungler”, om uttrycket tillåts. Bilden betraktas helst till denna musik (man kan hoppa in runt 2:20) för att uppnå rätt nivå av ”in awe of nature”.

Det man kommer att tänka på i samma veva är ju nedanstående bild, det är något med det silvrigt röntgenskimrande mot svart bakgrund som bara sitter som en smäck.

Men vad i helv

Men vad f

Tänk om allt ner blev upp?

Om Ingvar Carlsson och Gunilla Pontén förvandlades till städattiraljer så skulle de se ut såhär. Ni får själva gissa vem som är vem.

De kunde vara släkt

Rickard Jomshof, SD-höjdare.

Erik Schüldt, radioman.

Herregud! Typ det bästa bäret jag sett.

Vad ska man säga?

Ja, det skulle ju scannas, och verkade finnas ett intresse från vissa av er (eh, en person) att scanna in baby-bilder. Jag vet i och för sig inte ens om det var en request eller om det bara var artighet men jag gjorde som så iallafall. Här är två bilder från nånstans 1987:

Alltså nu är jag rätt dålig på det där med barn, och jag antar att poängen är att man ska tycka sina egna barnbilder är rara och söta på alla sätt och vis, men fan vilken liten knubbis jag var. På den högra bilden har morsan gett mig citron så därav den fruktansvärt bistra uppsynen. Det finns ju egentligen mycket roligare bilder när man typ är tre-fyra år men de här var de jag snabbast hittade. De kommer från en rätt käck barnbok min mamma gjort om mig. Alltså inte en saga utan en bok om mig som barn, fast det kanske man förstod?

En hyllning till… Ja vadå?

Nattetid är kommen och egentligen borde jag verkligen avsluta ett bildjbobb jag redan ligger mer än 24 timmar för sent med, men ja. Jag ville väl bara… lämna ett avtryck i, eh, bloggosfären först (ett uttryck A. Schulman förövrigt påstår sig ha myntat, jag sätter varken för eller emot, han säger så mycket den mannen).

Angående de där bilderna jag sitter och pillar med så är det väl ett slags streetrepotage jag gör för en ”livstils”-tidning, eller vad det nu heter när man inte bestämt sig för en riktning och skriver om klubb och mode och annat sköj på samma sida. Det är inte så att det är tråkigt, men det jobbiga är ju att man måste välja rätt bild. Folk har så fruktansvärt mycket åsikter om hur de ser ut. Inte för att jag nu kommer fråga de här människor om de är nöjda (och är de missnöjda är det typ tough luck för skiten kommer redan vara i tryck HA HA), men ändå. Man vill ju på något sätt visa att man är sjyst, att man tar hänsyn till det som man kan anta är deras komplex och att man gör ett ”bra” jobb. Förstår inte varför jag skulle börja intressera mig för fotografi, ärligt, det är ju asjobbigt. Speciellt när man ska porträttera någon och det inte är en så där skön svartvit bild på en göbbe eller en uteliggare som levt ett hårt liv, utan liksom en vanlig fräsch människa. Då får man jämt frågan om vad dom ska göra på bilden och så måste man dirigera. Nej, kanske är det konsumkassan för mig till slut ändå.

(PS. ”Konsumkassa”, ett sjukt märkligt ord att bildgoogla, bilder på George Clooney dyker upp exempelvis? DS.)